På två år utvecklades Greta Thunbergs personliga protest till en global miljörörelse, #fridaysforfuture, med miljontals följare. Redan under hösten 2018 blev 15-åringen en symbol för det angelägna uppropet att stävja den alarmerande klimatkris som ledande miljöforskare sedan länge förutspått. Vad kunde vara mer lockande för en dokumentärfilmare än Greta Thunbergs exceptionella insatser, liksom hennes många uppmärksammade möten med världsledare åren innan klimatkrisen ersattes av Coronakrisen som dominerande mediehändelse?
Nathan Grossmans Greta erbjuder ett personligt filmporträtt och en högaktuell återblick som skildrar hennes rekordsnabba väg från anonym skolungdom till älskad och provocerande miljöikon i gul regnkappa och flätor. Filmberättelsen baseras på det omfattande material som Nathan Grossman filmade under en intensiv period av allt fler internationella framträdanden och uppmärksammade resor till klimatmöten och massprotester världen över. Grossmans osynliga närvaro framstår som hänsynsfull och oproblematisk i de många episoder där Greta och hennes pappa Svante är på resande fot. Han delar den bisarra upplevelsen när de läser ett personligt meddelande från Arnold Schwarzenegger, när Greta pressad men fokuserad förbereder sina tal, eller då de skrattar åt Svantes ofrivilliga selfie med Påven. Resultatet har blivit en imponerande dokumentation av ”Greta” som historisk mediehändelse. Inte minst anmärkningsvärt är det skickliga hantverket och de kreativa vägval som utförts av teamet bakom klippningen: Charlotte Landelius, Hanna Lejonqvist och Magnus Svensson.
I detta lågmälda porträtt har dokumentärfilmens förväntade ”voice-of-God” ersatts med Gretas egna ord och reflektioner. De miljöpolitiska frågorna blir inte lika framträdande som personliga reaktioner på mejl och uttalanden från världsledare och andra miljöaktivister. Samtidigt ger filmen ett skakande exempel på de allvarliga hot och uttryck för hat som riktas mot bland annat tongivande miljöaktivister; det våldsvokabulär som också normaliserats i ljuset av fascismens framgångar. Från nättroll och automatiskt genererat hatinnehåll, till offentliga uttalanden av Vladimir Putin, Donald Trump och Jair Bolsonaro, alla hatar de Greta. Filmen erbjuder ett intensivt och känslomässigt laddat skeende i fiktiv realtid, en berättelse som uppmärksammar centrala datum och politiska sammanhang i den ordning de ägde rum och samtidigt skildrar den nerviga turnén från ett miljömöte till nästa.
Den observerande kameran och den dramaturgiska linje som klipps fram kring Gretas olika resor, väcker på ett plan tankarna till 1960-talets dokumentärfilmer om politiska kampanjer eller artistturnéer. Primary (Robert Drew, Richard Leacock och Albert Maysles, 1960) skildrade till exempel primärvalet i Wisconsin och kampen mellan John F. Kennedy och Hubert Humphrey. Den handhållna kameran och ljudupptagningarna skapade en intensiv närvarokänsla. När skeendet rekonstruerades vid klippbordet handlade det om att i möjligaste mån dölja redigeringen, med betoning på långa tagningar och direktljudets omedelbara, rumsliga förankring. Berättelsen klipptes fram i enlighet med en ”crisis structure” representerad av den skildrade resan, kampen eller turnén i fråga. I Don’t look back (1967), D.A. Pennebakers berömda porträtt av Bob Dylan, tillkommer huvudpersonens rollspel och riktade elakheter mot musikjournalister och fotografer. Resultatet blir, utöver bilden av scenartisten och poeten Dylan, även en skarp genomlysning av de sociala och ekonomiska strukturer som villkorar kändisskap och konstruktionen av en offentlig persona. Direktljudet och upplevelsen av en specifik miljö kom att stå i centrum för ett filmiskt berättande där speakerrösten togs bort till förmån för ett inspelat skeende här och nu. Istället för att låta bildsekvenserna underordnas en pålagd berättarröst och musik blev dramaturgin en fråga om att vid klippbordet få till den ultimata kombinationen av oredigerad autentisk närvaro och kontrollerad, symbolisk effektverkan.
Grossmans osynliga närvaro i den filmade situationen påminner en del om Drew och Pennebakers direct cinema, men klippningen motverkar många gånger upplevelsen av intensiv varaktighet. Ljudläggningen och den konventionella användningen av filmmusik är dessutom en skapelse så gott som helt frikopplad från det ursprungliga filmmaterialet. I Greta matchar det individuella porträttet snarare samtidsdokumentärens genre-orientering mot ”biopic” och dokusåpa, med mer personliga reflektioner, pålagd musik och privata situationer som känslomässig fördjupning.
I Greta blir den spektakulära resan över Atlanten ombord tävlingsbåten Malicia II en tacksam kulmen på världsturnén. Intressant nog har Grossman och hans medarbetare valt att tona ner antalet sekvenser från seglatsen, med fokus på en nyckelscen där snarare utsatthet och hemlängtan dominerar. Mot en bakgrund av två meter höga vågor för Greta ”loggbok” med hjälp av en inplastad mobiltelefon. Scenen tycks indirekt addera till filmens genomgående tema om Aspergers syndrom, att Gretas heroiska bedrift också förklaras av de relaterade styrkor och utmaningar som stärkt hennes kompromisslösa kamp för miljön. Funktionsvariationen innebär samtidigt en extra påfrestning för henne att byta vardagens trygga struktur mot äventyrliga resor och överväldigande sociala sammanhang, vilket gör Gretas insatser som aktivist än mer imponerande. Som filmens subjekt framstår hon överhuvudtaget som fullkomligt genuin och ärlig. Gretas lågmälda men uppriktiga svar på de frågor vi inte hör ger också filmen en känslomässig autenticitet som berör på djupet. Kamerans uppmärksamhet riktas flera gånger mot tonåringen Greta, mot den sårbara unga flickan som värjer sig mot uppmärksamheten, flätar sitt hår och tar mediespektaklet med ro. Hon är mycket fäst vid familjens hundar och hästgården klipps fram som ett återkommande motiv för lycka och trygghet.
Scenen från Paris, då Greta får ett exklusivt samtal med president Emmanuel Macron på Élyséepalatset, är av symbolisk betydelse då Gretas okonstlade närvaro så tydligt kontrasterar mot Macron, den politiska makten och dess medieanpassade mise-en-scène. Det är fascinerande att redan nu, tack vare filmen Greta, blicka tillbaka på hoppingivande gatuscener och fredagsprotesternas spridning över världen, den berättigade ilskan hos en yngre generation inför den ideologiska oviljan till politisk förändring, eller den bekväma kortsiktighet med vilken de flesta av oss motiverar vår självklara medverkan till konsumtionssamhället och dess tärande miljöpåverkan. Förskräckande samtidigt hur liten effekt protesterna haft i reella stödåtgärder för miljön, liksom sorgligt att inte ens denna film rymmer en röst eller en hänvisning till de världsledande klimatforskare som Gretas kamp från första dagen syftat till att hörsamma. Men filmen handlar inte i första hand om smältande isberg, den hotade artrikedomen, eller de många naturkatastroferna i miljökrisens spår. Den personliga berättelsen om Greta håller sig konsekvent nära hennes egen unika livsberättelse. Hennes resa ut i offentligheten speglas av en antydd inre resa, kantad av intryck och utmaningar som hon återger med egna ord.
Greta själv har även använt medieuppmärksamheten på bästa sätt för att vara en stolt förebild för, och representant för, personer med Aspergers syndrom. Greta ger bra svar på tal angående den vanliga föreställningen att ”lida av” en diagnos. Istället framhåller hon att hennes färdigheter och begåvning typiskt nog kommit väl till pass när det gäller kunskapsinhämtning och kompromisslöst fokus på miljökampen. Temat ges så stort utrymme i filmen att återkopplingen i slutscenen nästan tenderar att förminska hennes historiska insats som aktivist. Här hade det kanske varit mer hoppingivande och formmässigt intressant med ett öppnare slut, trots allt slutar inte Greta Thunbergs arbete med hemkomsten efter Amerikaresan och miljömötet i Spanien. Pandemin tycks heller inte hindra hennes fortsatta kamp. Den 23 okt, 2020 kunde vi läsa följande på hennes hemsida som svar på ännu ett havererat miljömöte i EU: ”Om våra ledare skulle anta den här versionen av CAP (Common Agricultural Policy), så har vi ingen chans att nå målen i Parisavtalet. Vi kräver att våra politiker håller vad de lovar och sluta motsäga sina förmodade ambitioner med denna destruktiva politik som inte har någon plats i vår framtid.”
