FILM. Queen of diamonds (Nina Menkes, 1991). Se filmen här.
Nina Menkes Queen of diamonds är på många sätt en udda fågel inom amerikansk film. I sin kompromisslöst rigorösa komposition är det lättare att dra paralleller till europeisk feministisk arthousefilm signerad en Chantal Akerman eller Agnès Varda. Samtidigt är filmens mytologi djupt förankrad i Americanan och Hollywoodfilmens bakvatten. Förtexterna består endast av ett diamantglittrande ruter dam-kort mot en svart bakgrund. Därpå väntar en kondenserad roadmovie utan resande. En hästlös western.
Regissörens syster, Tinka Menkes, spelar en alienerad croupier i klarröda lösnaglar på ett sömnigt Vegaskasino. Hon ägnar dagarna åt att driva omkring i ödeområden, vårda en döende man, och hänga på motellrummet – allt detta med samma apatiska emfas. Trots att det råder närmast total stiltje är det mycket som hinns med under den 75 minuter korta speltiden. Då ska det också påpekas att filmens nav består av en sjutton minuter lång, infernalisk, blackjack-dealing-sekvens. Betraktat som experimentfilm inryms en överraskande mängd normativ dramatik, som ändå är genomgående underordnad den övergripande elliptiska inåtrörelsen. Ett brinnande palmträd har samma signifikans som sökandet efter huvudpersonens försvunna make. Denna hierarkiska uppluckring blir en feministisk strategi och gör att filmen undviker att reproducera den amerikanska mytens internaliserade misogyni.
Trots ett ointresse för såväl explicit våld som sexuellt innehåll lämnar filmen ett bestående hotfullt intryck. Mellan raderna kvarstår vår gemensamma erfarenhet av att leva i ett patriarkalt samhälle – inklusive dess populärkultur. Upplevelsen påminner om att titta på en film där dramat är bortklippt och blott mellanrum kvarstår. Jämför med Angela Schanelecs filmkonst som tillämpar en liknande metod och resultat.
Det är den temporala alkemin som får filmen att glänsa. Longörerna känns väl avvägda och det stiliserade skådespeleriet kongenialt med sitt universum. Att regissören själv står för det anmärkningsvärda fotot är en bragd bland bragder, blandningen av symmetri och skevhet alstrar ett oefterhärmligt bildflöde.
Att filmen återupptäcks först nu känns inte konstigt med tanke på hur kontemporär den upplevs. Till och med eftertexterna i frakturstil känns akut samtida. I ett nittiotal berömt för tendentiösa våldsorgier och markerade ironier, måste Queen of diamonds framstått obegripligt underdriven.
