Det är inte många filmer från videovåldets guldålder som än idag väcker lika starka känslor som under 80-talets början. En av dem är definitivt Cannibal Holocaust från 1980. Det är en extremt obehaglig, brutal och fasansfull film, men ändå värd att betrakta som ett mästerverk, som med sitt våldsamma och manipulativa narrativ lyckas förmedla en illusion om äkthet. Och är inte det inte en av filmmediets grundläggande utmaningar? Cannibal Holocuast är inte bara en milstolpe inom genrefilmen utan även i stort, eftersom den förknippas med berättarsätt som nyttjas än idag.
Man skulle kunna börja redan med George Méliès, som 1897 skildrade sjöslag och förödelse i Grek-turkiska kriget. Det pampiga materialet presenterades som ”bilder från kriget”, men hade filmats i hans trädgårdsateljé i Paris. I film–ens barndom, det tidiga 1900-talet, var det inte ovanligt att spektakulära filmer tillverkades och såldes som äkta nyhetshändelser. Journalfilmer kunde visa bilder från Boerkriget, Boxarupproret, Jordbävning i San Francisco, där fejkade scener visas upp som dokumentära bilder. Ett filmhistoriskt fake news, med avsikt att vilseleda åskådaren om materialets autenticitet.
Det påstås även att general MacArthur, under ockupationen av Japan, hittade filmrullar som skildrade attacken av Pearl Harbor. Detta ”dokumentära material” hamnade sedan hos amerikanska filmbolag som använde det i journalfilmer. I själva verket handlade det om scener ur Toho-filmen The war at sea from Hawaii to Malaya från 1942, med modeller och effekter signerade Eiji Tsuburaya som senare skulle arbeta med Godzilla-filmerna.
Fenomenet att presentera iscensatta bilder som dokumentär dokumentation, har alltså funnits sedan filmens födelse. I skiftet mellan 50- och 60-talet uppstod i Italien en populär genre med pseudodokumentära filmer om märkligheter jorden runt. Oftast med ett fokus på vågade ämnen som sex och död, men även udda ritualer, förbryllande kulter och andra egendomligheter som inte passade in i den katolska världsbilden. Dessa filmer drevs nästan alltid framåt med en starkt överdriven berättarröst, som mer eller mindre kunde påstå vad som helst.
När filmmakarna Paolo Cavara, Gualtiero Jacopetti och Franco Prosperi släppte sin film Mondo cane 1962, med den svenska titeln Det grymma livet, blev det världssuccé. Den tävlade om Guldpalmen i Cannes, och Riz Ortolanis ledmotiv ”More” nominerades till en Oscar för bästa låt. Mondo blev snart namnet på detta fenomen, och framgångssagan genererade givetvis en hel uppsjö med uppföljare och imitationer som Mondo cane 2, Africa Addio, Savage man – savage beast och – förstås – Luigi Scattinis Sweden heaven and hell, som avhandlar sociala förhållanden och sexualitet i Sverige. Mondogenren levde vidare under ett tjugotal år, eftersom det var hur enkelt som helst att samla ihop material, skriva ihop en putslustig voice-over, använda mondo i titeln och börja sälja: Mondo nudo, Mondo bizzaro, Mondo Freud, Mondo topless är bara några exempel. Med tiden blev filmerna grymmare, sjukare och groteskare och lutade alltmer åt att bli en serie våldsamheter slumpmässigt staplade på varandra, snarare än en föregivet dokumentär exposé av märkligheter med noggrann blandning av sex och död.
Den besynnerliga men ändå naturliga utvecklingen av mondogenren var att applicera mondofilmens särdrag på spelfilmer. Och när Umberto Lenzi gör filmen The man from deep river, som gick på svensk bio under namnet Mannen som kom med floden, såg den italienska kannibalfilmen sin födelse. Filmen är starkt inspirerad av Elliot Silversteins A man called Horse, om en brittisk soldat som hamnar hos en stam Siouxindianer och genomgår ett antal prövningar och kraftmätningar innan han blir accepterad av stammen. Utifrån denna inofficiella förlaga skapade manusförfattarna ett äventyr om en brittisk fotograf som under ett uppdrag i Thailand blir fånge hos en stam infödingar. Stamhövdingens dotter Marayå (Me Me Lai, kannibalfilmens okrönta drottning) blir förälskad i britten och de försöker fly tillsammans, men hamnar i händerna på den rivaliserande stammen som dessutom är kannibaler. Marayå fångas, slaktas och äts upp framför våra ögon. Mondofilmens alla knep och berättarsätt, exotiska platser, sex och naket, samt förstås det grafiska våldet, i en skräckinjagande förpackning.
Mannen som kom med floden blev en tillräckligt stor succé för att producenterna skulle göra en uppföljare, men Lenzi vill hellre göra italienska thrillers och snutfilmer och tackade nej. Istället gick uppdraget till en ung filmregissör vid namn Ruggero Deodato. Som ung umgicks han med regissören Roberto Rossellinis son Renzo. De bodde i samma trappuppgång, och det föll sig naturligt för Deodato att följa med Renzo på filminspelningar. Genom bekantskapen med Rossellini-familjen fick Deodato möjlighet att börja assistera på Robertos filminspelningar. Som assistent arbetade han även med Sergio Corbucci på Django (1966) och Navajo Joe (1966), samt Mauro Bolognini på den romantiska äventyrsfilmen Madamigella di Maupin (1966). I en intervju sammanfattade Deodato sin lärlingstid genom att säga: ”Rossellini lärde mig realism, Corbucci lärde mig grymhet och Bolognini lärde mig elegans.”
När regissörskarriären väl tagit fart erbjöds Deodato att regissera Ultimo Mondo Canibale (1977), något av en äventyrshistoria med inspiration hämtad från Michael Rockerfellers öde. Kannibalfilmen som subgenre får en skjuts, och blir ännu en av den italienska genrefilmens många udda nischer. Ingen av filmerna – varken förr eller senare – uppnår dock samma briljans som Cannibal Holocaust.
Slutet av 70-talet var en politiskt våldsam tid i Italien. Till vänster fanns Röda brigaderna och till höger Nuclei Armati Rivoluzionari. Över 400 fick sätta livet till och många fler skadades, och det politiska inbördeskriget skildrades med dramatiska medel i medierna. Det ar under denna tid som Deodato började ifrågasätta varför hans filmer censurerades samtidigt som det visades betydligt våldsammare bilder på nyheterna. Han ville på något sätt kommentera detta och tillsammans med manusförfattaren Gianfranco Clerici skrev han Cannibal Holocaust, en film som är mer än bara en bestialisk våldsfilm.
I grund och botten är Cannibal Holocaust en film som handlar om dokumentärfilm. Filmen inleds med att ett tv-bolag skickar en antropologiprofessor vid namn Harold Monroe till Amazonas djungler för att ta reda på var den hyllade dokumentärfilmaren Alan Yates har tagit vägen. Yates har befunnit sig på resa för att producera en spekulativ dokumentär om det våldsamma stamkriget i djungeln åt tv-bolaget.
Det blir en lång och svettig resa in i Amazonas, innan man till slut hittar filmrullarna efter det försvunna dokumentärteamet. Det här är en vändpunkt i filmen, som nu växlar till ett helt nytt, ickelinjärt berättarsätt. Vid sidan av det inledande äventyret, börjar vi nu få ta del av råmaterialet. Filmen pendlar sedan mellan 35mm och 16mm, och i redigeringen med en klippare som ”lagt till musik för stämningen” mognar insikten om vad som faktiskt har hänt Yates filmteam. De börjar lägga ett pussel som slutligen ger bilden av hur långt dokumentärfilmaren var villig att gå för att få till en bra historia åt tv-bolaget. Producenterna gnuggar sina händer när de inser vilket sprängstoff de sitter på, medan Monroe ifrågasätter hur de kan förvanska verkligheten genom att utnyttja filmteamets våldsamma öde för egen vinning. Han undrar vilka som egentligen är de riktiga kannibalerna. Eller är det Deodato som riktar frågan till de Italienska medierna och nyhetsbolagen?
Tekniskt sett är Cannibal Holocaust en imponerande bedrift. Som publik vandrar vi rakt ut ur ett klassiskt spelfilmsnarrativ in i ett voyeuristiskt dokumentärt förfall och ickelinjärt pusslande av material. Vi går från stadig 35mm, till skakig och repig 16mm som ger en illusion av äkthet åt bilderna. Bytet av format, planteringen av att det vi ser är äkta material, samt det våldsamma innehållet, är primärt det som bidragit till att filmen blivit kontroversiell och misstänktes innehålla riktiga mord när den först släpptes.
Våldet mot djur är det som provocerar mest och ofta väcker hetlevrad debatt om filmkonstens etiska avvägningar, vilket ironiskt nog också är en av filmens huvudfrågor. Visningar som Deodato närvarar vid inleds nästan obligatoriskt med frågan: varför behövde du döda djuren? Hans kyliga svar är konsekvent: att det inte var värre än att han skulle ha filmat en tuppslakt på en bondgård. Ja, så kan man se på det, men jag föreslår att man vänder på det hela och istället ser hur våldet manipulerar oss som tittare. Våldet mot djuren fyller en betydligt viktigare roll än att bara tillfredsställa någon eventuell djurplågarlusta eller en grotesk voyeurism. Det är en del av filmens illusionsskapande tricks. När vi ser att djuren dör på riktigt, väcker det en misstanke om att kanske även skådepelarna dör på riktigt. Det gjordes ett antal liknande filmer i genren under dess storhetstid, men ingen hade, eller har samma genomslagskraft som Cannibal Holocaust, med sitt icke-linjära narrativ, manipulativa storytelling och omskakande innehåll.
Den 7 februari 1980 gick Cannibal Holocaust upp på bio i Milano, och hann endast visas i tio dagar innan en lokal domare gav order om att filmen skulle konfiskeras med hänvisning till det obscena innehållet. Några månader senare, efter att filmen visats i Frankrike, började det spekuleras om Cannibal Holocaust egentligen var en snuff-movie – en film där människor dödas på riktigt framför kameran. Domarna i Italien fick en nytändning, Deodato drogs inför rätta och delgavs misstanke om mord. Ryktet spred sig som en löpeld över världen som precis var på väg in i en moralpanisk period över videovåldets påverkan på ungdomar. Ironin i den här historien är att Cannibal Holocaust som ursprungligen var konstruerad som en kritik mot medial cynism, med äkta död i press och tv men censurerad fejkdöd på film, gav medierna en ny historia att spinna loss på.
Inte förrän Deodato visade upp de fullt levande skådespelarna friades han från misstankarna, men filmen förbjöds ändå på grund av våldet mot djuren, och Deodato dömdes för att ha visat dessa obsceniteter på biograferna. Han överklagade flera gånger under åren och till slut blev blir filmen tillåten för visning, om än med vissa klipp. Idag går fimen att se i ursprungligt skick och den förblir något av ett flaggskepp när det kommer till debatter om filmvåld. Oavsett hur man bedömer den, är det en film som berör omgivningen 40 år efter premiären. Arvet efter Cannibal Holocaust går inte att förneka, inte minst eftersom den är en pionjärinsats inom found footage-genren. Trots att det är The Blair witch project från 1999 som främst brukar associeras med begreppet. De senaste 20 åren har subgenren svarat för flera populära skräckfilmer, som REC-serien och Paranormal activity-filmerna.
Det är framgångsrika filmer som står i tacksamhetsskuld till manusförfattaren Gianfranco Clerici, regissören Ruggero Deodato och fotografen Sergio D’Offizi som åkte till Amazons för att mixtra med filmformat och fantisera ihop en historia om upphittat material som de sålde in som äkta skräck och död.
