Den kinesiska dokumentärfilmaren Shengze Zhu har lappat ihop sitt drygt två timmar långa montage Present.Perfect. (2019) av 800 timmar material. Bilderna har hon hämtat från streamingsajter som DouYu.com och Huya.com, kinesiska motsvarigheter till Twitch eller Youtube. Det är en film som tar den gigantiska kinesiska industrin – 2017 var det mer än 422 miljoner kineser som delade med sig av sitt liv via streaming – och stramar ner den till en handfast, hyfsat begriplig berättelse om ett fåtal mänskliga öden i det sena 10-talets hyperverkliga Kina.

Inledningsvis är det dock ett brokigt kollage röster och perspektiv. En man direktsänder sitt självskadebeteende – gör djupa revor i sin underarm som han sedan visar upp blödande för kameran – och kallar det för en ”hobby”. En annan hackar lera från ett berg med en fyllhammare och kallar det ”agritainment”. I filmens andra halva blir berättelsen dock rakare. Några öden börjar regelbundet återkomma. Vi får bland flera stifta djupare bekantskap med en svårt brännskadad man som sjunger karaoke, en ensamstående mamma som arbetar på en textilfabrik, en trettioåring som aldrig gick igenom puberteten och en ung man som försöker livnära sig som gatudansare.

Bildkompositionen är absurt sträng: en billig webb- eller mobilkamera monterad på ett avstånd och i ett läge som avser att optimera informationsupptagandet, men för det mesta utan några estetiska överväganden. Bilderna är fula, digitalt lågupplösta, ibland till och med trasiga, fulla av brus, pixlar, muspekare och chatfönster. Klippen kommer sällan, nästan aldrig. Effekten blir en rå, känslomässigt frilagd men narrativt filtrerad upplevelse av digitala flöden och hur berättelser uppstår i det vita bruset. Det är ett tidvis bisarrt, oroande, ibland galghumoristiskt spektakel som från en europeisk horisont skulle kunna jämföras med filmare som Ulrich Seidl och Ruben Östlund.

Filmen skulle kunna betraktas som en lovsång över hur ett par socialt utstötta människor tar kontrollen över sin egen berättelse, sitt eget liv. Men trots detta finns det en motsägelse i att filmen har pumpats ut från sitt ursprungliga syfte på kinesiska streamingplattformar till den finare delen av europeiska filmfestivaler (den har bland annat vunnit pris vid filmfestivalen i Rotterdam), där man får betala för att titta på material man kan bevittna helt gratis genom att logga in på någon av plattformarna.