FILM. 8½ (Federico Fellini, 1963). Se filmen här.
Det är möjligt att jag faktiskt har ljugit om det någon gång. Men framför allt har jag väl undanhållit sanningen genom att helt enkelt inte säga någonting i diskussioner om Fellini som spårat in på 8½. Nej, jag har alltså inte sett den förrän nu. Varför? Förmodligen för att jag anat att jag inte skulle tycka om den. Att jag inte skulle förstå mig på den. Och så blev det också. Inte så att jag ogillar Fellini rakt av. Jag tror att jag sett Ginger och Fred ett halvt dussin gånger. Och jag älskar den katolska modevisningen i Fellini Roma. Men besvikelsen då jag såg om Amarcord gav en varningssignal om att här stämmer någonting inte med mig. Flera andra filmer, som Julietta och andarna eller La strada, har ingett mig en känsla av frustration. Någonting har saknats.
Hur mycket jag än älskar modeprästerna så kan jag inte hålla fast i dem. De glider förbi mig.
Tydligen har det funnits planer på att Bergman, Kurosawa och Fellini skulle göra en triptyk ihop – en Giganternas Jättepralin för alla filmälskare. Jag har svårt att se hur en sådan film skulle gestalta sig. Förmodligen skulle det blivit som ett försök att skapa tidernas lemonad genom att kombinera smaker som tar ut varandra. Framför allt har jag svårt att se hur Bergman skulle kombineras med Fellini. För mig är de ett motsatspar – jämför de skejtande prästerna i Roma med den av ångest och sjukdom svettdrypande Gunnar Björnstrand i Nattvardsgästerna. Jag tvivlar på att det beror på att jag är nordbo och protestant som jag förstår den senare bättre än de förra – det finns gott om Fellinifantaster i Sverige. Kanske är jag för flegmatisk för Fellini. Hur mycket jag än älskar modeprästerna så kan jag inte hålla fast i dem. De glider förbi mig.
”Vi talar så sällan med varandra” säger Ingrid Thulin med blicken vänd rakt fram mot oss i publiken. Men det talas sammantaget mycket och ofta i Bergmans filmer. Hos Fellini talar, tycks det mig, ingen egentligen med någon annan. Folk susar förbi och yttrar enstaka fraser, ofta som när samtalsfragment når den med hög feber liksom på avstånd. 8½ är förvisso en film där fantasi, dröm, minnen och verklighet vävs ihop, vilket skapar ett feberliknande tillstånd. Men stilen känns igen från andra, senare filmer.
Kvinnorna tycks uppdelade i uppseendeväckande påfåglar, ”generösa” jättekurvor som är varianter av bilden av den ”lyckliga horan”, och så ”naturliga” kvinnor som tarvar större respekt eller, som hustrun Giulietta Masina, är rörande och sympatiska men små på jorden. I 8½ är det många påfåglar som cirklar runt huvudpersonen, regissören som inte vet vad han ska göra med sin film. Skådespelare men framför allt skådespelerskor insisterar på att få titta på manus, få reda på sina roller och repliker. De kvittrar runt och burrar upp sig. Journalister och kritiker är också krävande och affekterade, ställer frågor om vad det är han vill göra, om han tror på gud. Regissören går runt bakom sina solglasögon och svarar inte på något.
Regissörens fru (en ”naturlig” kvinna med modesta kläder) kommer och joinar honom, de krisar, jag förstår inte exakt varför men det har väl med andra kvinnor att göra. Regissören har helt banalt en affär med en fågelkvinna och är betuttad i en riktig pangpingla (Claudia Cardinale), men sedan försonas han och hustrun, oklart varför – någon riktig uppgörelse äger förstås inte rum. PRATA MED MIG vill jag utropa. Men jag får mer skämtsamheter om den jobbiga omvärlden, producenterna som byggt någon slags kostsam rymdfarkost till inspelningen och nu vill ha valuta för sina pengar.
Och här finns det förstås en slags samstämmighet mellan Bergman och Fellini. Båda såg filmen som en blandning mellan konst och underhållning eller kommers. Som Fassbinder med sin Varning för en helig sköka, för den delen. Men hur kul är det egentligen med meta-film? Bergman sysslade inte med sådant, med undantag för En passion, som ändå inte handlar om att regissera film. Dock återkommer temat konstnär/gycklare gentemot överhet och pengar ofta hos Bergman. När sedan Fellini avslutar 8½ med ett gycklartåg är det ett slags ljus spegelbild av den svarta ringdansen med Döden i spetsen som avslutar Det sjunde inseglet. Varför kan jag inte tycka om det?
Kanske står och faller det med Fellinis kvinnobild. Även om det är regissören Guidos fantasibilder lika mycket som reella kvinnor vi ser – en distinktion som understryks tydligare och mer övertygande i senare filmen Kvinnostaden – blir jag bortstött av den nostalgiska minnesbilden av ”lyckliga horan”, en jättekvinna med jättekurvor som hon generöst svänger på för skolpojkarnas njutnings skull, och den skarpa skiljelinjen mellan hustrun och de fjantiga påfåglar som befolkar både det yttre och det inre rummet.
Men förmodligen måste en vara mottaglig för en viss slags sorglöshet för att verkligen uppskatta Fellini. Filmkritikern Roger Ebert har observant pekat på att hans rollfigurer tycks dansa fram. Kanske är de alla deltagare i en ständigt pågående, stor ringdans. Och det finns aldrig något tillfälle till att sätta sig ner och ta ett rejält snack med varandra.
Läs också: Carl Henrik Svenstedt om den nära vänskapen mellan Fellini och premiärministern Andreotti
