FILM. Sökarna (Daniel Fridell, 1993). Se filmen här.

1954 tog François Truffaut upp striden mot ”le cinéma de papa” (”pappas film”), den förlegade franska kvalitetsfilmen som hade fastnat i stela studiomiljöer och skönlitterära förlagor. Det var dags att fånga samtiden med unikt filmiska grepp.

Det får mig att tänka på en mer personlig, familjerelaterad variant: ”storebrors film”. Våldsfilmerna man som lillebror sneglade mot med avundsjuka ögon. Man var egentligen för ung för att se dem, men via syskonskapets dynamik – där den yngre ser upp till den äldre – knuffades man in i en ny, farlig, främmande värld där ungdomar på glid skildrades med explicita bilder. Som sen 80-talist med en fyra år äldre storebror innebar det en snabbkurs i drivebys i Menace II society, blunts och aids i Kids samt de mest effektiva sätten att knivmörda någon i Blood in, blood out.

Filmer följer den klassiska uppgång-och-fall-struktur som sätter kriminella karaktärer på plats i Scarface och Martin Scorseses maffiafilmer.

Men den film som gjorde starkast intryck, och även citerades allra flitigast av min bror och hans umgängeskrets, spelades in lång bort från USA:s ghetton, skejtparker och fängelser. Jag kände mig lika hotad som frestad av Liam Norbergs kyligt konfrontativa blick på det där svartvita omslaget. Var jag verkligen redo för Sökarna?

Likt nya vågens fadersuppror bryter man så småningom med ”storebrors film”. Man blir äldre, självständigare, går sin egen väg och ser ens egen smak ta form. Att återupptäcka Sökarna blir på så sätt ett slags uppgörelse med mitt yngre jag.

Filmer följer den klassiska uppgång-och-fall-struktur som sätter kriminella karaktärer på plats i Scarface och Martin Scorseses maffiafilmer. Här är det Jocke (Norberg) och hans vänner som står i centrum. Slagsmål med skinnskallar, ordkrig mot vidriga vuxna, kampsportsträning och tjafs med perversa lärare tar en farligare vändning när Jocke döms till fängelse efter ett rån. Bakom murarna möter han den maktgalne Tony (sliskigt spelad av Thorsten Flinck) som brinner för kokain, skjutvapen och sadistiskt sex.

Tillbaka i friheten rånas det banker, görs skumraskaffärer och bråkas med farliga typer. Inget signalerar genvägen mot undergång så effektivt som filmens obligatoriska montagescen där det spenderas pengar på dyra kläder, klockor och smycken som Jocke och hans vänner aldrig skulle ha haft råd med på laglig väg.

Har jag då möjligen vuxit ifrån Sökarna? Finns det en möjlighet för en film av så extremt tidspräglat slag att åldras med värdighet? En svensk kultfilm där frisyrerna, låtvalen och klippteknikerna attackerar med så aggressiv kickersattityd att man måste backa från bildskärmen för att slippa få saliv i ansiktet?

Sökarna är en tidskapsel som fångar det tidiga 90-talets Stockholm i dess mest stöddiga och stökiga form. Robert Wåtz och Paulo Roberto dyker upp i biroller, Infinite Mass spelar på klubben, det utbryter slagsmål i Kungsträdgårdens tunnelbana och en oskuldsfull Musse Hasselvall slängs över ett räcke vid Gondolen.

Men även om det är en Stockholms-skildring ritas kartan helt om av regissörerna Daniel Fridell och Peter Cartrier, med ögonbrännande scenografi av Carouschka. Deras mardrömslika mikrovärld fick kritiker att reagera, bland annat Eva af Geijerstam som i Dagens Nyheter beskrev en ”hårt skruvad, stiliserad och ‘anti-realistiskt’ kolorerad verklighet” i ”ett främmande apokalyptiskt ingenmansland”. I Aftonbladet menade Jens Peterson att Sökarna var ”en turistfilm från helvetet med tunnelbana som terrorcentrum”, såväl en ”känsloexplosion” som ett ”känslorus med baksmälla”.

Sökarna är ingen film som svensk film skryter om, men det är en svensk film som lyckas så underbart med att skryta om sig själv.

Den utmattande sinneschocken bygger på de orädda långfilmsdebutanternas energi och experimentlusta. Bildspråkets kedjereaktion av MTV, videovåld och pårökta filosofilektioner slår ihop tillbakablickar med existentiella drömscener via abstrakta filter. Vid ett tillfälle delas en dansk skalle ut i förstapersonsperspektiv. Snarare än någon svensk motsvarighet drar tankarna mot det anabola kameraarbetet i Gaspar Nóes filmer. Eller den högoktaniga ytan hos Paul W.S. Anderson, Tony Scott och Justin Lin – filmskapare som på senare år upphöjts av kritiker under rubriken ”vulgar auteurism”.

Även skådespeleriet är så övertänt att man blir nervös. ”Han är lugn, sa jag!” skriker Norberg med otämjbar aggressivitet. Eller P.G. Hyléns köttiga, svettiga och psykotiska skinnskalle vars ohämmade anarki får Heath Ledgers Jokern att verka lugn och sansad.

Man flåsar, förvirras, försöker springa ikapp och samtidigt smälta alla intryck. Men det är omöjligt att hålla jämna steg med Daniel Fridells och Peter Cartriers debut. Sökarna är ingen film som svensk film skryter om, men det är en svensk film som lyckas så underbart med att skryta om sig själv.