Eloy Domínguez Serén fortsätter att imponera. Hans debutfilm Ingen ko på isen vann mitt hjärta för ett par år sedan. Djupt personlig, fragmentarisk och ifrågasättande innehåller den många scener som nyanserar frågor rörande identitet och känslor på ett lekfullt sätt. Den handlar om upphovsmakaren själv och hans första möte med Sverige – han flyttade hit från Spanien 2012. Efter debuten har Domínguez Serén gjort kortfilmer och nu sin andra längre film Hamada, som ingår i den nordiska dokumentärtävlingen på Göteborgs filmfestival.
Kameran riktas mot Sidahmed, Zaara och Taher, tre sahrawier som bor i ett flyktingläger. Sahrawifolket fördrevs från sina hem efter att Marocko hade ockuperat delar av Sahara och lever i västsahariska flyktingläger i Algeriet. Sahrawierna i filmen försöker leva någorlunda vanliga liv, trots att exilen ständigt gör sig påmind. De har olika karaktärer, drömmar och perspektiv, samtidigt som kärleken de utstrålar framstår som kompromisslös. Jag fastnar mest för Zaara som filmen igenom försöker ljuga sig till ett antal jobb. Hon ljuger om sina bilkunskaper och färdigheter i engelska. Samtidigt är hennes kaxighet när det kommer till bluffar en lysande comic relief i den hårda vardagen.
Filmen, som fick sin världspremiär på dokumentärfestivalen IDFA, skildrar vardagstristessen men också människornas idéer om livet på ett otvunget och intimt sätt, oavsett om otroliga helbilder sveper över den outtömliga öknen eller om vi placeras i en trång bil när Zaara försöker lära sig att starta bilen. Inledningsscenen med en av karaktärerna som försöker fixa till lampans elkablar med hjälp av en tändare är emblematisk för hela filmen. Moderna mobiler och datorer samsas med en förhöjd känsla av evighet gestaltad med totalbilder på omgivningen som har sett likadan ut i tiotusentals år.
Drömmarna om trygghet, som i filmen symboliseras av Europa, om jobb och om en meningsfull tillvaro är trots allt allmängiltiga.
Hamada kan vara en av årets snyggaste dokumentärer. Varenda bild är välavvägd utan att att filmen känns alltför estetiskt strukturerad, Domínguez Serén förlorar inte fokus från sina huvudpersoner och miljöer. Filmen blir aldrig en onödig formalistisk övning utan snarare en existentiell och humoristisk berättelse som alla kan känna igen sig i, trots en specifik tematisk och geografisk kontext. Drömmarna om trygghet, som i filmen symboliseras av Europa, om jobb och om en meningsfull tillvaro är trots allt allmängiltiga.
Längre tagningar som skildrar en till synes oförändrad tillvaro i öknen visualiserar konceptet hamada, tomhet. Jag tänker att filmens titel anspelar på exillivets tomhet, ett limbo som fördrivna människor intuitivt kan känna när hemmet bara existerar som en föreställning. Samtidigt sker små och stora förändringar i människornas liv. Sidahmed åker till ett nytt liv i Spanien och Zaara har lärt sig att starta bilen. Vissa förhoppningar förblir ouppfyllda. Europa visar sig inte vara ett eldorado. Jakten på lycka fortsätter på samma sätt som ökenvindarna fortsätter svepa över sanddynorna.
