FILM. Goliat (Peter Grönlund, 2018).

Jag har en jämnårig släkting som vi kan kalla Johan. När jag var barn och min familj åkte ner från Stockholm till den skånska småstaden där Johan är uppvuxen brukade han och jag leka: fiska krabbor, spela fotboll, lyssna på Backstreet Boys (han älskade Nick). Sedan dess har jag utvecklats till en ganska typisk kulturarbetare med vänstersympatier; bisexuell, bosatt i Berlin, går då och då i synagogan. Vad Johan gör vet jag inte riktigt. Men han är i alla fall aktiv nazist.

Jag ska inte låtsas att jag förstår hans val, för det gör jag inte, men det låter sig utan vidare konstateras att både jag och Johan är formade av de respektive miljöer vi vuxit upp i. Det senaste decenniet har inkomstskillnaderna ökat mer i Sverige än i något annat OECD-land. Framtidstro och kapital koncentreras till storstäderna, till rika kommuner som Danderyd där drygt 50 procent är högutbildade, medan siffran på glesbygden ofta understiger 10 procent.

Peter Grönlunds nya långfilm Goliat är en rapport från denna avgrund, eller med regissörens egna ord, ”ett skrik från den svenska bakgården”. Precis som i debuten Tjuvheder, som utspelade sig bland hemlösa drogmissbrukare i Stockholm, intresserar sig Grönlund för människor i periferin. Fast ”intresserar sig” är fel uttryckt, antyder en distans som inte finns där; för Grönlund, själv socialarbetare, ser tvärtom till att engagera de personer vars verklighet han skildrar i själva filminspelningen, som skådespelare, statister och arvoderade medarbetare.

Det är av helt avgörande betydelse, etiskt såväl som kvalitetsmässigt (om man nu ser det som två separata kategorier: i just det här fallet känns uppdelningen överflödig). I fråga om hantverk och trovärdighet befinner sig Goliat faktiskt på en annan planet än nästan all samtida svensk biofilm, jämförbar snarare med Mike Leigh, bröderna Dardenne och annan kontinental socialrealism – även om det är ett märkvärdigt sammanträffande att årets allra bästa film, Gabriela Pichlers Amatörer, också använder sig av kombinationen amatörskådespelare och bruksort.

Goliat handlar alltså om sjuttonåriga Kimmie (Sebastian Ljungblad) som växer upp bland nedlagda industrier på Östgötaslätten. Hans pappa Roland (Joakim Sällquist) och farbror Eilert är ledargestalter inom ett lokalt knarksyndikat någonstans i mitten av distributionskedjan. När Roland blir dömd till 16 månaders fängelse förväntar sig alla att Kimmie ska ta över ansvaret för att försörja familjen, inklusive två småsyskon och en sjukskriven, snart utförsäkrad mamma med fibromyalgi.

Men Kimmie – det begriper alla – är inte lämpad för uppdraget. Han kommer aldrig med några högljudda protester, men det märks på den ömhet han visar sin lillasyster, hur han ryggar när Roland försöker lära honom att slåss, den liksom Brando-liknande skyggheten i Sebastian Ljungblads blick. Och Sällquist – kanske den bästa av alla de underbara amatörskådespelare som Grönlund och rollbesättaren Pauline Hansson lyckats hitta – kommunicerar utan större åtbörder den komplexa kombination av oro, omsorg och förakt som sonens oförmåga att leva upp till mansrollen väcker i pappan. Hans känsla för det som inom musikvetenskap kallas agogik, det som gör tolkningen av ett stycke individuell, personlig, är helt enkelt fenomenal.

Goliat visar hur lite liberala hjärtefrågor som yttrande- och valfrihet betyder för den som ingen ändå lyssnar på, som inte har några alternativ att välja mellan.

Grönlund har beskrivit Goliat som en skildring av dynamiken mellan kollektiv och individ. Och om Tjuvheder var ett slags fiktivt syskon till Stefan Jarls Ett anständigt liv refererar Goliat snarare tematiskt till den sista filmen i modstrilogin, Det sociala arvet. Kimmies drömmar är skenbart anspråkslösa – han vill göra som vännen Jonna och börja som lärling på en bilverkstad i Västerås – men tycks ändå omöjliga att uppnå. Den nedärvda misstron mot samhällets institutioner, mot allt utom den egna familjen, är för djupt rotad, så tung att den nästan är osynlig.

Och detta är filmens största styrka: Goliat visar hur lite liberala hjärtefrågor som yttrande- och valfrihet betyder för den som ingen ändå lyssnar på, som inte har några alternativ att välja mellan. När Kimmie står och säljer amfetamin på ett blåsigt torg framför valaffischer på Stefan Löfven och Annie Lööf känner man precis, den något enkla bilden till trots, hur stort avståndet mellan honom och dem är. Han struntar fullständigt i vad som händer i Stockholm. Men inte mer än vad Stockholm struntar i honom.