FILM. Amatörer (Gabriela Pichler, 2018). Se filmen här.

Vid 89 års ålder har Agnès Varda för första gången nominerats till en Oscar. Filmen ifråga, Faces, places, är ett dokumentärt samarbete med den något yngre konstnärskollegan J.R., som ständigt döljer sig bakom sina solglasögon. Precis som Jean-Luc Godard alltså, Vardas generationskamrat från franska nya vågen, som i Faces, places gör ett gästspel i form av en gäckande elakhet och en sårande provokation. På så sätt får han väl symbolisera motsatsen till filmens hjärtvärmande credo – istället för inåtvända eller frånstötande gåtor ägnar sig ju Varda och J.R. åt utåtriktade och inbjudande konstprocesser.

De åker runt på den franska landsbygden i en lastbil, som också fungerar som en gigantisk fotoskrivare, och parkerar den på platser som befinner sig i medial skugga. De fotograferar först byborna och sedan får deras uppförstorade gestalter inlemmas i själva gatubilden, i en lika vacker som politisk påminnelse om deras människovärde. De besöker avfolkningsområden och möter arbetare på fabriker, samtidigt som de lyckas samtidigt skapa deltagande konst i ordets bästa bemärkelse.

Jag kommer att tänka på Faces, places, som var en av höjdpunkterna på Cannes filmfestival ifjol och får svensk biopremiär den 23 mars, när jag äntligen ser Gabriela Pichlers uppföljare till Äta sova dö.

Pichler syns inte själv framför kameran i Amatörer men hon har skapat någonting med samma solidariska inlevelse med platsen. Det handlar förvisso om en fiktionsfilm och Lafors är en påhittad kommun där folk hejar på Elfsborg i fotboll, men det går inte att värja sig för filmens verklighetseffekt. Det har inte minst att göra med att människorna i bild är just amatörer, de allra flesta av dem har aldrig gjort film förut.

Precis som Faces, places handlar Amatörer alltså om att ge ansikte åt människor på platser som har begränsade konkurrensfördelar i samtidens skoningslösa uppmärksamhetsekonomi.

Pichlers förlängda arm i filmen är en selfiestick som kontrolleras av tonårsvännerna Aida (Zahraa Aldoujaili) och Dana (Yara Aliadotter). De nappar på kommunens förslag att skapa rörliga Laforsporträtt för att sätta hembygden på kartan – och kanske locka till sig den tyska lågpriskedjan Superbilly, med hett efterlängtade arbetstillfällen som följd. Aida och Dana sätter sig på mopeden och börja filma sig fram genom omgivningarna. Stoltheten över Lafors varvas med mindervärdeskomplex, särskilt när en ”stockholmsjävel” senare anlitas för att göra den officiella reklamfilmen.

Amatörer är en landsbygdspolitisk komedi à la Josef Fares Kopps, men tankarna går också till Milos Formans 60-talsklassiker Det brinner, min sköna. Och hur är det med Krzysztof Kieślowskis Amatören från 1979? Eller Jag är nyfiken-filmerna där Lena Nyman, precis som Aida och Dana i Amatörer, frågar ut sina medmänniskor om sakernas tillstånd?

Här finns en djup sorg över en villkorad tillhörighet i det svenska samhället, samtidigt som filmen präglas av en smittande tilltro till kamerans speglingsförmåga.

Det är inte förvånande att samtal om en film som sprudlar av kärlek till filmmediet väcker associationer till andra filmer. Samtidigt är Amatörer helt egen. Den innehåller bilder som jag aldrig har sett i en svensk film förut. Middagsscenen mellan Danas föräldrar och Aidas fostermamma är bara en av alla milstolpar, som med enkla medel men stor känslighet skildrar konflikter och språkförbistring mellan medborgare från skilda världar. Här finns en djup sorg över en villkorad tillhörighet i det svenska samhället, samtidigt som filmen präglas av en smittande tilltro till kamerans speglingsförmåga, som gör att vi kan få syn på oss själva men också varandra.

Vid sidan av Aida och Dana är kommunkontorets entusiastiska medarbetare Musse (spelad av Fredrik Dahl som till vardags arbetar på kommunkontoret i Svenljunga, där stora delar av Amatörer spelats in) filmens bultande hjärta. Här finns infall och improvisation som på något mirakulöst sätt ändå leder hela vägen fram till en både bitterljuv och förlösande final.

Här finns inga distanserade, retfulla eller självbelåtna provokationer. Amatörer är en politisk feel good-film som fångar sårbarheten i en genomsnittlig svensk kommunslogan. Visst är Gabriela Pichler Sveriges enda verksamma filmgeni.