FILM. I Lapplandsbjörnens rike (Stig Wesslén, 1940) och Från vinterviste till sommarfjäll (Stig Wesslén, 1949). Se filmerna här och här.

Författaren, fotografen och filmregissören Stig Wesslén var länge en förbisedd figur i den svenska filmhistorien, inte minst i jämförelse med Arne Sucksdorff som med Det stora äventyret kommit att ses som den svenske naturfilmaren par excellence. Wesslén och Sucksdorff delade ett intresse för såväl natur som antropologi, men där den senare så småningom kom att filma i både Indien och Brasilien höll sig Wesslén hemmavid där han framförallt fördjupade sig i den svenska fjällvärlden. Under senare år har Wesslén fått ett visst uppsving och glädjande nog börjar fler av hans filmer bli möjliga att se. Sedan tidigare finns några av hans kortfilmer tillgängliga via filmarkivet.se och nyligen släpptes två av hans vackert nyrestaurerade långfilmer för streaming.

Av dessa är I Lapplandsbjörnens rike från 1940 onekligen den mer spektakulära. Filmen uppmärksammades ursprungligen för sina unika bilder av björnar i det vilda och erbjuder ett intagande och medryckande panorama över djurlivet i de svenska fjällen. Inte mindre imponerande blir insatsen med tanke på tidens tunga kamerautrustning, som släpades runt på fjället under flera månader. Vedermödorna kring inspelningen är intressant nog infogad som en del av själva filmen, och Wesslén står tillsammans med sina två medhjälpare för ett knippe charmant stelbenta insatser. Så får åskådaren exempelvis en gedigen genomgång av den grop och ljudisolerade kamerauppsättning som krävdes för att kunna filma gryningens orrspel utan att störa.

Även den sparsmakade ljudläggningen drar uppmärksamhet till sig. Inspelad stumt är i synnerhet några av djurens läten kreativt illustrerade – hade bara fler sett filmen skulle säkerligen fjällämmelns ilskna tjut (”viske-viske-vä-vä-vä”) varit klassiska. Samtidigt vore det tråkigt att reducera I Lapplandsbjörnens rike till en kuriositet. Med sin upptäckarglädje, infallsrikedom och inte minst sitt fantastiska bildmaterial har den en särskild plats i den svenska filmhistorien.

Den andra titeln – Från vinterviste till sommarfjäll från 1949 – handlar enligt förtexterna om den ”sista utdöende nomadkulturen i vårt land” och följer istället människorna i fjällvärlden, i detta fall Jokkmokk-samerna och deras förflyttningar från vintervistet upp till sommarens betesmarker. Att den samiska renskötarkulturen inte var fullt så utdöende som regissören föreställt sig hindrar inte att filmen utgör ett historiskt värdefullt dokument från en tid innan teknikens påverkan för alltid kom att förändra de traditioner som för en modernitetskritiker som Wesslén utgjorde ett slags ideal. I sann antropologisk anda skildras seder och bruk och vi får ta del av såväl renslakt och kåtbygge som ett samiskt bröllop.

Wesslén eftersträvade autenticitet och kritiserade Sucksdorff för att denne ofta inkorporerade iscensatta element i sina filmer. Wessléns livfulla skildringar av djurliv kännetecknas också av lika delar entusiasm och vetenskapliga anspråk. Även om vissa uppgifter med tiden blivit daterade – kungsörnar lever till exempel knappast i över hundra år – så byggde Wessléns engagemang för naturen på både teoretisk kunskap och egna upplevelser. Där hans skildringar av djur är fulla av karaktär förblir dock människorna märkligt anonyma. Från vinterviste till sommarfjäll inleds med ett besök vid de samiska samlingarna på Nordiska museet, och trots att filmen sedan snabbt övergår till att skildra den levande kulturen kvarstår en viss museal känsla. Det genomgående kollektiva perspektivet gör att individerna aldrig tillåts träda fram och filmen fastnar i en distanserad och exotiserande blick.

Båda titlarna ledsagas av regissörens på samma gång torra och lyriska berättarröst, och färgad av tidens nationalism talar han emellanåt högtravande om svenskhet och fosterland. Befriande nog är filmerna dock förskonade från den rasbiologiska retorik som fortfarande var i omlopp under tiden för deras tillkomst. Hur daterad Wessléns oeuvre i vissa avseenden än kan tyckas består den dock av mer än bara fascinerande tidsdokument. Sällan har den svenska fjällvärlden framstått som lika unik och oändligt lockande som framför Stig Wessléns kamera.