En av de mest kaotiska och egendomliga sekvenserna i Preston Sturges filmer utspelas på ett tåg mellan New York och Palm Beach. Det är i filmen Dårarnas paradis från 1942 och ombord befinner sig en förfärad Claudette Colbert och Sturges kanske mest vansinniga ensemble av biroller: ”The Ale and Quail Hunting Club”. Detta gäng beväpnade och ölberusade miljonärer är på väg till Savannah för att skjuta vaktel men innan dess bjuder de in till en brakfest i sin privata kupé. Utrustade med laddade gevär och en flock skällande jakthundar skrämmer de vettet ur sina medpassagerare och det enda sättet att få tåget (och filmen själv) på rätt spår igen är att bokstavligen koppla bort deras vagn och lämna dem och deras alternativa berättelse kvar på någon ödslig plats mellan New York och Florida.

I film efter film kommer de inrusande för att skapa tumult och iscensätta sina besynnerliga men likväl förtrollande små mellanspel medan filmernas stjärnor ser på och berövas sina annars priviligierade platser i rampljuset. Som Diane Jacobs skriver i sin biografi över regissören är det romantiska paret som annars dominerar studiokomedin i Hollywood från denna tid är helt främmande i Sturges värld. Istället pressar mängder av otåliga medspelare på och försöker ta sig in i filmens mitt.

Dessa ivriga små figurer kom i Hollywood att bli kända som Sturges alldeles eget ”stock company of character actors”. För trots att Paramount, likt andra filmstudior på den tiden, hade mängder av anställda karaktärsskådespelare att välja mellan så hade Sturges utsett ett trettiotal favoritaktörer som var av yttersta betydelse när han byggde upp sin energifyllda filmvärld.

De flesta medlemmarna i denna skådespelartrupp var medelålders män med en lång bakgrund inom vaudeville eller stumfilm och med verklig talang för att gestalta de mest udda karaktärer och blåsa liv i filmens marginaler och sidointriger. En av Sturges mest hängivna skådespelare var dansken Torben Meyer som hade en lång karriär inom dansk film och teater bakom sig men som nu fick nöja sig med att spela excentriska tyskar under namn som Kluck, Klink eller Schultz. När han under inspelningen av Med tio cents på fickan från 1941 försökte få Sturges att låta honom prata ordentlig engelska och dessutom ha på sig en praktfull tupé kompromissade de genom att istället köpa honom en stilig engelsk hatt. Sturges var mycket fäst vid Meyers flint och den tyska dialekten var det inte tal om att slopa.

De flesta medlemmarna i Sturges skådespelartrupp var medelålders män med en lång bakgrund inom vaudeville eller stumfilm.

Den amerikanske filmkritikern Harold Meyerson skrev en gång i tidskriften Film Comment att Sturges såg en tecknad figur framför sig varje gång han tittade på en skådespelare, och visst tycks det stämma när man ser tillbaka på det myller av underliga karaktärer som så envetet dyker upp i hans filmer. Varenda en av dem har sina små egenheter och idiosynkrasier som Sturges inte sällan lyfter till helt absurda nivåer. Förutom Torben Meyer kunde man bland annat finna den energiske men konstant frustrerade Franklin Pangborn, stumfilmsveteranen Chester Conklin som med sin vilda valrossmustasch såg ut som om han vandrat rakt ut ur en slapstickfilm, den nervöst lagde Jimmy Conlin (som filmkritikern James Harvey beskriver som en ”manisk liten syrsa”) och den storögda Esther Howard som specialiserade sig på flamsiga och sexuellt vågade änkor och överklassdamer.

Men den mest säregna karaktären är nog Toto (spelad av Sig Arno) i Dårarnas paradis – Mary Astors lille gigolo med oviss identitet. Toto, som troligen fått sitt namn efter Dorothys terrier i Trollkarlen från Oz, kommer iklädd de mest besynnerliga utstyrslar och förföljer sin älskarinna som en enträgen liten knähund. Emellanåt fnyser han med sin minutiösa mustasch och ger ifrån sig ett läte som James Harvey tycker låter som en ”artikulerad nysning”.

Ibland är det som om Sturges fyller sina filmer med biroll efter biroll, den ena konstigare än den andra, utan att över huvud taget fundera över deras funktioner för filmen. De ser liksom inte ut att höra hemma där utan framstår som helt malplacerade och tagna ur sitt sammanhang. Filmkritikern Manny Farber menar till och med att det ser ut som om Sturges biroller (eller trasproletärer, som han kallar dem) har vandrat in i hans filmer av misstag och sedan blivit övergivna av sin skapare, fria att göra vad de vill.

Men på något märkligt sätt är det precis det som får filmerna att kännas så familjära. För även om de stora Hollywoodstjärnorna ofta kom och gick i Sturges verk så kunde man alltid räkna med hans birollsensemble. De utgjorde ett konstant inslag i hans filmer som gång på gång skapade en fantastiskt levande, om än kaotisk, bakgrund. Det fanns alltid en Toto, en Schultz eller ett vansinnigt jaktsällskap väntandes i något hörn, redo att dra iväg oss på sina galenskaper och påminna oss om det excentriska men ofta förbisedda livet i filmernas marginal.