FILM. Heartstone (Guðmundur Arnar Guðmundsson, 2016). Se den här.
Guðmundur Arnar Guðmundssons hyllade och prisbelönta regidebut om Thors och Christians sista barndomssommar i en isländsk fiskeby är på synopsisnivå en typisk coming-of-age-film. Personligen är jag ganska utled på filmer om killar som på en månad genomgår en fullständig personlighetsförändring genom att frigöra sig från föräldrar, mista oskulden och byta hobby. Men tack vare nyansrikedomen och humorn blir Heartstone en glad överraskning också för oss som redan sett otaliga tungsinta nordiska ungdomsfilmer, även om en och annan klyscha slunkit igenom.
Inom litteraturvetenskapen talar man ibland om ”pojklandet”, en fiktiv period mellan småbarnsåren och ungdomen då barn av manskön skapar, upprätthåller och i stor utsträckning lever i en egen sfär inklämd mellan det kvinnligt kodade hemmet och den manligt kodade offentliga världen. I pojklandet utspelar sig de klassiska äventyrsböckerna om Tom Sawyer och Huckleberry Finn men även modernare och urbanare varianter som Sune- och Bertserierna. Här finns rum för vänskap och rivalitet, humor och blodigt allvar, intimitet och utlevelse – men bara för de invigda. Den homosociala gemenskapen bygger nämligen på uteslutning av de som inte hör dit: flickor, mammor, småpojkar, töntar …
I den ena stunden demolerar barnen lustfyllt skrotbilar, i den andra smeker de ömsint/skämtsamt varandras lår.
Som bekant finns även otaliga filmer som utspelar sig här. Rob Reiners Stand by me, som bygger på Stephen Kings självbiografiska berättelse om barndomens sista sommar, är väl den mest emblematiska men också De 400 slagen, Flugornas herre, Amarcord, Son of Rambow och Mälarpirater med flera med flera kan räknas till genren. I Heartstone är pojklandet betydligt mer mångfacetterat, komplext och problemfyllt än i de klassiska skildringarna. I den ena stunden demolerar barnen lustfyllt skrotbilar, i den andra smeker de ömsint/skämtsamt varandras lår. I den ena stampar de sönder fiskar, i den andra gosar de med hästar. Att vara pojke här är svårt men också härligt, att bli man är läskigt men spännande. Det är en sak att längta efter de första pubeshåren, en helt annan sak att ta initiativ till en kyss.
Framför allt erbjuder Heartstone – till skillnad från sina föregångare – mer än ett sätt att vara pojke och bli man på. Den äldre generationen machomän i byn ägnar sig åt fiske, fårskötsel, slagsmål, misshandel och homofobi men Thor och Christian måste inte följa i deras spår utan har valmöjligheter. De kan vara hetero, bi, eller gay, deras vänskap rymmer kramar och tårar och de umgås med tjejer som systrar, kompisar och presumtiva flickvänner. De kan bo kvar på vischan eller flytta till Reykjavik. Således tillhör de en ny, sundare generation som förhoppningsvis formar en generösare och mer tillåtande värld – men det innebär ju inte att deras liv är enklare än deras pappors var i tonåren. Tvärtom ställer vår tids valfrihet höga krav på självinsikt, kritiskt tänkande och känslomässig mognad som kan vara nog så pressande.
Särskilt svårt blir identitetssökandet för Christian eftersom hans dysfunktionella kärnfamilj i det stora vita institutionsliknande huset inte tillhandahåller vare sig tröst, stöd eller ens andrum utan mest liknar ett fängelse. Därför hänger han gärna i Thors välkomnande hem där två äldre systrar målar, retas, dansar, bråkar och är lika irriterande som obrottsligt lojala mot sin lillebror. Scenerna när den romantiskt lagda systern läser upp sina senaste dikter vid middagsbordet alltmedan den cyniska systern gör kräkminer är obetalbara. Alltför sällan ser vi för övrigt så inkännande och kärleksfulla skildringar av syskonskapets himmel och helvete som i Heartstone.
Däremot skulle det ha varit uppiggande att se lite mer nyanserade föräldraporträtt. De två mammor som förekommer i filmen är antingen ständigt rödgråtna eller deprimerade men sexiga, medan papporna antingen är helt frånvarande eller fulla och våldsamma.
Det är dock en parentetisk synpunkt på en i övrigt föredömligt nyanserad och särdeles bildskön skildring från pojklandet.
Se även: Mannen som älskade Yngve (2008)
Stian Kristiansens ljuvliga norska film om ung åtrå, kärlek, vänskap och gegget däremellan.
https://vimeo.com/212570282
