FILM. Under the shadow (Babak Anvari, 2016. Se filmen här.

Allt fler upptäcker att effektiv skräckfilm går att göras med små medel. Och vi talar inte längre om exploatering och Troma Entertainment utan om ”independent horror”, med den statushöjning det innebär. Härom året kom exiliranska A girl walks home alone at night, en stilsäker svartvit västern-vampyrfilm av debuterande Ana Lily Amirpour. Nu kommer ytterligare en exiliransk skräckfilm, Babak Anvaris Under the shadow. Denna gång är ursprungslandet Storbritannien, men inspelningsplatsen Jordanien och utspelningsplatsen Teheran, 1988.

Ofta utspelar sig skräckfilmer i skuggan av en reell katastrof som ett dödsfall, ett nervsammanbrott med självmordsförsök, eller som här ett krig. De flesta grannarna i huvudpersonen Shidehs hus lämnar staden, och till slut är det bara Shideh och dottern Dorsa som sitter i skyddsrummet när larmet går. Men kriget är inte hennes enda bekymmer. Hon är förhindrad att studera i den religiösa diktaturen Iran på grund av sin tidigare politiska aktivism. Regimens förtryck visar sig också då sedlighetspolisen plockar upp den i panik flyende kvinnan och dottern – Shideh har ju ingen chador. Alla Shidehs problem tycks emellertid i slutändan koncentreras till den djinn, djävulsfigur, som dottern tror har manifesterat sig hos dem.

Ja något är det i alla fall. Som attackerar och underminerar Shideh i hennes roll som mor, som stjäl Dorsas leksaker, som kan få en stum pojke att tala. Under the shadow har återkommande liknats vid Jennifer Kents The Babadook, eftersom båda filmer handlar om mödrar på gränsen till sammanbrott. Men jag tänker också på en annan mor-och-dotterfilm, nämligen Hideo Nakatas klassiker Dark water. Här är det en spricka och inte en vattenläcka som breder ut sig i taket, men det intima spelet mellan mor och dotter känns igen. Den asiatiska skräckvågen med sina subtila uttryck och sin kammarspelsliknande dramatik kanske har satt ett avtryck som nu börjar synas.

Under the shadow är inte minst en bild av en kollision mellan vuxenvärlden och barnets magiska tillvaro, där båda parter på sitt sätt är maktlösa.

Liksom migrationen, som är sprungen ur tragedi, men naturligtvis berikar filmvärlden. Det är ett tecken i tiden att Storbritanniens Oscarsbidrag är en film på persiska. Den här typen av transnationella och -kulturella företag kommer att förmera sig.

Under the shadow är inte minst en bild av en kollision mellan vuxenvärlden och barnets magiska tillvaro, där båda parter på sitt sätt är maktlösa. Shideh plågas av otillräcklighetskänslor och reell maktlöshet i det patriarkala samhället. Dorsa straffas för sin rädsla och en talisman hon fått av en pojke kastas bort som skräp. Barnets syn på världen tas inte på allvar, men är i själva verket den som kommer filmens verklighet närmast.

Navid Manshadi är mycket bra som lilla Dorsa, superb i hur hon följer spelet mellan mamma och pappa över frukostbordet. Narges Rashidi som spelar Shideh imponerar också. Det finns inget överspel här, hur dramatisk handlingen egentligen än är. Slutet på filmen kan tyckas som ett antiklimax, med den är ju som sagt inte de stora gesternas film.

Det var väl på tiden att vi får konfronteras med en djinn, ett slags ökenandar som omskrivs i Koranen, på vita duken efter alla bibliska djävlar och demoner, skogsvarelser, japanska spöken och andra väsen. Inte för att det aldrig gjorts film om djinner. För några år sedan, 2013, hade till exempel Förenade Arabemiratens första skräckfilm premiär, och den hette just Djinn. Tobe Hooper hade tagits in som regissör. Tyvärr blev det ingen succé.

Men i Turkiet råder det en skräckfilmsvåg där djinnen har en central roll. Eller vad sägs om titlar som The Jinn, Ammar: Order of the Jinn eller Dabbe: Curse of the Jinn. Här handlar det om mer spektakulära djinner i mer actionorienterad skräck. Jag hoppas att vi snart kommer att kunna se alla möjliga sorts djinner på våra biografdukar också i väst.

Under the shadow ingår på vår lista över 2016 års bästa skräckfilmer.