FILM. Nocturnal animals (Denis Villeneuve, 2016). Se filmen här.

I Denis Villeneuves existentiella sci-fidrama Arrival är kommunikation a och o. Det är åtminstone lingvisten Louise Banks (Amy Adams) devis. När utomjordingar landar på tolv till synes slumpmässiga platser runt jorden blir hon ombedd av amerikanska armén att tillsammans med den teoretiske fysikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) leda forskarlaget som förväntas besvara den stora frågan: varför har de kommit?

Medan Louise metodiskt skrider till verket ökar pressen uppifrån samtidigt som internationella relationer ansträngs. Om hon inte snart lyckas uttolka ett fredligt budskap i utomjordingarnas kraxande och grafiskt komplexa alfabet verkar stormakternas ledare fullt redo att starta ett intergalaktiskt världskrig.

Vad som skiljer Arrival från många andra invasioner från yttre rymden är ett i sammanhanget nästan asketiskt avkall på raffel och spektakel, varför den har mer gemensamt med Robert Zemeckis artificiellt sötade långdistanssamtal Kontakt än det mer ödeläggande besöket från rymden i Roland Emmerichs Independence day-filmer. Och i likhet med förvisso nervkittlande sci-fiparabler som Don Siegels Världsrymden anfaller – som 1956 populärt uppfattades som mer upptagen av McCarthyism än marsianer – handlar Arrival egentligen inte så mycket om utomjordingar.

Fotografiskt som scenografiskt är det en genomgående snygg närkontakt av tredje graden. Ständigt svävandes över marken utgör rymdvarelsernas tornande, bönliknande farkoster en passiv men påträngande närvaro. Filmen igenom är de också mer av ett existentiellt ok och frågetecken än fysiskt hot. Men Villeneuve missar inte tillfället att också frammana en nästan kvävande stämning när Louise och Ian första gången drar på syrgas och orangea overaller för att bege sig in i rymdskeppet.

I andra stunder innebär Arrival en snarast referentiell avstickare från det tryckkokade mörker som präglat några av Villeneuves tidigare filmer, inte minst Prisoners och Sicario. När Louise i lätt andäktiga montagesekvenser berättar om dotterns bortgång i cancer samt kontemplerar vår tideräkning går tankarna närmast till Terrence Malick, en vid det här laget trött referenspunkt för både filmskapare som recensenter. Men Louise berättelse, som ibland tycks vara lika mycket riktad till dottern, faller elegant på plats allteftersom hennes kommunikation med utomjordingarna intensifieras. Det är ett minst sagt elegant manus Eric Heisserer snott ihop från Ted Chiangs litterära förlaga.

Bildmässigt är dock ett lån från Ingmar Bergmans universum mer iögonfallande än montagens återblickar. Väl uppslussade i rymdskeppet finner sig Louise och forskarteamet i ett dunkel, avskärmade bakom en ruta när två sjuarmade rymdvarelser framträder ur en vit dimma. När Louise kontaktsökande trycker sin handflata mot den transparenta skärmen efterliknar hennes siluett tydligt den juniora skådespelaren Jörgen Lindströms dito när han trycker sin hand mot ett uppförstorat fotografi i Personas inledningen och mot ett tågfönster i Tystnaden.

Det är en fin hommage då alla tre filmer i någon mån berör språkförbistring. I Persona slutar ju skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) kort och gott att prata medan Tystnaden försätter systrarna Ester (Ingrid Thulin) och Anna (Gunnel Lindblom) tillsammans med Annas lille son Johan (Lindström) i ett uppdiktat främmande land utan förmåga att tala språket. Louise ställs i sin tur inte bara inför den överväldigande uppgiften att tolka ett helt okänt språk, hon måste också upprätta en fungerande kommunikation med både militär och byråkrati för att överhuvudtaget kunna utföra arbetet.

I Guds tystnad ger oss Villeneuve istället utomjordingar samtidigt som filmens lite präktiga budskap slår mig som en variant på Bo Widerbergs kända salva mot just Bergmans vertikala dialog. För trots tjusig sci-fiskrud handlar Arrival snarare om behovet av mer horisontell kommunikation. Det är ett ofta hänryckande, men framförallt visionärt och välspelat kvitto på Villeneuves fortsatta förmåga att utforska genrefilm också från Hollywoods insida.