Författare: Fredrik Gustafsson
Titel: The man from the third row: Hasse Ekman, Swedish cinema and the long shadow of Ingmar Bergman
År: 2016
Förlag: Berghahn books
”Ytligt, dumt, men ändå inte så dumt. En Hasse Ekman-film.” När Expressens filmkritiker Björn Norström i början av juni 1985 skulle sammanfatta Möte i natten från 1947, första punkt i den retrospektiv med vilken svensk tv under sommaren ville uppmärksamma celebriteten Ekmans stundande sjuttioårsdag, gav hans korta ord en representativ bild. Jubilarens gamla filmer sågs som hantverksmässigt flyhänta genreproduktioner, men de befann sig långt från vad som vid denna tid började kallas kanon.
Något hände denna åttiotalssommar. När serien gick mot sitt slut och samme Norström i augusti skulle introducera Egen ingång (1956) var tonläget annorlunda: ”Den otursförföljde Ekman blev inte geniförklarad – här har vi ett individuellt metafysiskt problem.” Vid det laget hade både Medan porten var stängd (1946) och Flicka och hyacinter (1950) visats, och namn som Sven Delblanc, Leif Zern och Lars Forssell kunnat ses under hyllningsartiklar på kultursidorna. Kursändringen i ekmanbilden kan sammanfattas i Delblancs fråga: ”Varför var vi blinda för Ekmans kvaliteter?”
Inramningen av Ekmans hundraårsdag förra året präglades av större dignitet än vad en sommarserie i SVT förmår ge. På födelsedagen den 10 september 2015 visade Museum of modern art i New York Lågor i dunklet (1942) och Ombyte av tåg (1943). De ingick i en retrospektiv om tio filmer utvalda av bland andra Fredrik Gustafsson, som för ett par år sedan doktorerade vid University of St. Andrews på en avhandling om Ekmans filmer. Nu har Gustafsson i The man from the third row: Hasse Ekman, Swedish cinema and the long shadow of Ingmar Bergman publicerat en översiktlig monografi om Ekmans karriär som filmskapare på amerikanska förlaget Berghahn Books. Den är med sina 160 sidor inklusive referenser en omfångsmässigt hanterlig volym där studieobjektet iakttas från några olika synvinklar, med auteurrollen respektive Ekmans plats i den nationella (svenska) filmen som de tydligaste artikulerade perspektiven.
Gustafsson frågar sig alltså dels huruvida Ekmans samlade verk är värdigt att ses som ett sammanhang med en alldeles egen logik, dels hur detta eventuella egenvärde i Ekmans gärning låter sig passas in i sin närmaste produktionsmässiga och historiska kontext. Denna kontext är den svenska filmen, men också det svenska samhället.
Det skulle kunna gå att närma sig frågan om Ekman som auteur på lite olika sätt. Att sätta bilden av Ekman i fokus och undersöka vägen som lett från en slentrianmässig reprisserie under en svensk tv-sommar till en omfattande och uppskattad retrospektiv på ett av världens stora konstmuseer skulle kunna vara ett. Ett annat sätt är att iaktta själva filmerna och där söka efter tematiska och stilmässiga drag – en ekmansk egenart.
Fredrik Gustafsson väljer den senare vägen. Han går igenom alla de 41 långfilmer Ekman regisserade under åren 1940 till 1964, samt en kortfilm och en tv-serie. Dessutom diskuterar han nio av de totalt tretton filmer av andra regissörer där Ekman medverkade i manusarbetet. Bilden av den lättsamme komediregissören blir lätt att avrätta, den är mest relevant för manusförfattaren Ekman och för filmerna han regisserar i slutet av karriären. Annars dominerar drama och melodram av olika slag. Med övertygande sakkunskap lotsar Gustafsson läsaren kronologiskt genom Ekmans karriär och stannar på vägen vid representativa teman och stildrag i filmerna.
Där finns den utpräglade urbaniteten, de långa tagningarna och kritiken mot välfärdsstatens konformism. Där finns de bohemiska konstnärerna och Ekmans kluvet hållna dialog med den cyniska fyrtiotalismen. Men framför allt finns där en konstant självreflektion, Gustafsson använder det egna begreppet ”internal auteur” för att beteckna Ekmans ständiga närvaro i filmerna – som skådespelare eller berättarröst, men också som källa till återkommande självbiografiskt stoff. Oavsett genre och miljö tycks filmerna i hög grad handla om regissören själv.
Vem var då Hasse Ekman? Född i en skådespelarfamilj blev ett liv i film och teater en självklarhet för sonen till den store Gösta. Gustafsson lägger ingen större tonvikt vid den ekmanska familjesagans privata dimensioner, men väl på den professionella. Teatern fungerar som en metaforisk ingång till Ekmans filmskapande. Dels som ett ständigt motiv i hans filmer, dels finns där en mindre konkret tematik som knyter an till spel och förställning. Många av Ekmans filmer handlar om sökandet efter en identitet, andra handlar om dubbelspel. Där finns hos hans gestalter ständigt en drift att fly en krävande vardag, menar Gustafsson.
Ibland övertolkar Gustafsson – som när det återkommande motivet att resa till Sydamerika sätts i paritet med teatertemat – och ibland överdriver han nog Ekmans betydelse. Säkert inspirerade Ekman och Bergman (och Faustman, Sjöberg, bröderna Molander och de andra samtida svenska filmarna) varandra, men när Gustafsson ser Ekman som föregångsman till sextiotalets kritiska samhällsengagemang, självreflexion och berättarmässiga experiment blir det vidlyftigt. Kanske såg (som Gustafsson spekulerar) Godard, Truffaut och de andra berömda fransmännen filmer av Ekman, men när inga källor alls finns att ta på drar spekulationen ned intrycket en smula.
Likaså må det långa kapitlet om svenskt samhällsliv under Hasse Ekmans tid vara både välskrivet och välinformerat, men perspektivet gör bilden av Ekman lite skev. I Gustafssons version gör sig Ekman bemärkt som samhällskritiker. Visst finns där ibland en problematisering av tidens genusstrukturer, i mästerverket Flicka och hyacinter också en för tiden ovanligt tematisering av homosexualitet. Men tolkningen av folkhemskritik som ett bärande tema – i exempelvis karaktärernas önskan att fly Sverige – i Ekmans filmer övertygar inte riktigt.
Men visst behöver vi skeva bilder av etablerade regissörer, i många fall kan en ny synvinkel berika och problematisera cementerade bilder. Och oftast lyckas Gustafsson med det, särskilt i de långa kapitel där Ekmans filmkarriär passerar närsynt revy. Fredrik Gustafsson är inte blind för Ekmans kvaliteter och i The man from the third row lyckas han förmedla många av dem samtidigt som han ger en välbehövlig, välskriven och informativ överblick av en underutforskad filmskapare.
Läs även: En liten bok om Hasse (1993)
I Leif Furhammars och Jannike Åhlunds bok finns en fin genomgång av tiotalet ekmanfilmer signerad Furhammar, men också en lång intervju med Ekman om filmkarriären. Självaste Bergman inleder med försonligt och hyllande förord om gamle rivalen.
