”Om man vill arbeta med film som konstnärlig uttrycksform har man bara ett enda val: man får gå under jorden”, skrev Peter Weiss sent 50-tal. Med anledning av Weiss 100-årsdag lyfter Cinemateket i höst fram hans filmgärning i ljuset. Weiss förnyade den modernistiska traditionen, främst i dramatiken och med romanen Motståndets estetik. Hans filmer ger oss ett belysande nedslag i den weisska medvetandeströmmen; surrealism, drömlogik, dokumentära arbeten.

I Studier, som gjordes mellan år 1952 och 55, är Weiss upptagen med att gestalta ett ”personligt frigörelsetema”. Speglingar, pendelrörelser, fragmentariskt återgivna kroppar är återkommande motiv. I Studie I: Uppvaknandet medverkar han med en naken kvinna, och här råder en hallucinatorisk rumslighet. I Studie II: Hallucinationer förstärks detta ytterligare genom användandet av nedsaktat tempo och dynamiska bildöverlagringar. I Studie IV: Frigörelse är den akustiska miljön viktig; ljuden bildar en form av konkret musik – ett kollage av disparata ljudkällor. I dessa filmer finns ett intresse för det visionära och hypnagoga, för hallucinationen.

1956 gör han sin enda film i färg Ateljéinteriör och – med fotografen Christer Strömholm – Ansikten i skugga. I den senare skildras gatumusiker, ölkaféer och social utslagenhet i Gamla stan i Stockholm. Enligt lag från 1957, med Hans Nordenström, om ett ungdomsfängelse i Uppsala, stötte på problem med censuren och fick klippas om på grund av en antydd onaniscen.

Han avslutade filmkarriären med långfilmerna Hägringen från 1959 och Svenska flickor i Paris från 1961. Den senare filmen, som regisserades av Barbro Boman men med klippning och bildregi av Weiss, fick precis som Hägringen ett kyligt mottagande av kritikerkåren. Efter flopparna lämnade Weiss filmkonsten, men idag måste Hägringen räknas som ett otypiskt och infallsrikt exempel på hur man med experimentella inslag kunde undergräva de konventioner som tyngde mycket av den svenska långfilmen vid samma tid.