Malmös internationella filmfestival för kvinnor, IFEMA, har fått tio år på nacken. Fokus för årets festival är Iran, ett land som varit aktuellt på IFEMA flera gånger tidigare – vilket är logiskt på flera sätt. Vi har en stor grupp exiliranier i befolkningen i Malmö (bland andra innehållande kvinno- och människorättsaktivisten Parvin Ardalan, som flera gånger gästat festivalen). Iran är ett land där kvinnoförtrycket är mycket tydligt och distinkt, samtidigt som det finns starka röster mot det. Och det är märkligt nog också ett land som utmärkt sig för sin närvaro av kvinnliga regissörer.
Flera av dem har lämnat Iran. Efter kvävningen av den gröna revolutionen har hoppet om en samhällsförändring falnat och repressionen mot skådespelare och regissörer varit hård. En som är kvar är emellertid Rakhshan Bani-E’temad, vars antologifilm Tales invigde festivalen i Malmö. Det är en öppet kritisk film som till formen ekar både Kiarostami och Panahi (framför allt Taxi Teheran som faktiskt gjordes efter Bani-E’temads verk).
Förutom de iranska visas film från England, Argentina, Slovenien, Polen, Ukraina och Ryssland. Det finns alltid anledning att besöka IFEMA eftersom kvaliteten på filmerna är så hög. Ändå sitter vi ibland bara en handfull i salongen. Ibland känns det nästan bortkastat på Malmöpubliken. Det är ju inte som att det inte skrivs om festivalen. Nu, till exempel. Malmöiter, Lundabor, andra skåningar – kom till Panora under helgen eller någon av de andra platser som visar filmerna. Skurup och Dalby, till exempel. Det visas film ni förmodligen inte kommer att kunna se någon annanstans.
Under invigningen hölls det tal, som vanligt, bland annat av en politruk som började sjunga ”Vi måste höja våra röster” och lockade publiken till allsång. En annan talare inledde med att göra armhävningar. Själv är jag vansinnigt irriterad på hela ”starka kvinnor”-komplexet. Måste vi fortfarande visa ”styrka” för att få synas och finnas till? Jag insåg också vid det tillfället att jag slutat gå på IFEMA på grund av att det är en kvinnofestival. Jag går dit för att se bra film. Att de sedan är gjorda av kvinnor och oftast handlar om kvinnor är bara ett plus.
