Vad vore en filmfestival utan en essäfilm som får några besökare att fnissa, smyga ut ur salongen och kolla något ifrågasättande på de som stannade kvar.
Mycket känns igen i The royal road som visas på Göteborgs filmfestival. Regissören tillika queerfilmsexperten Jenni Olson vältrar sig i nostalgin, minnet, filmens och platsens historia. Det blir som bäst när det träffar i skarven mellan det uppgivet självutlämnande och mer teoretiska. Som när hon drar paralleller mellan olyckliga kärlekar och flytten till San Francisco via stadens tematiska roll i Hitchcocks Studie i brott. Eller när hon tar upp det selektiva minnet av USA:s koloniala angrepp på Mexiko som sedan, något löst, återkopplas till ett erövringstema med bilder på San Franciscos gator samt funderingar kring hur hon med 16mm gör favoritgatorna till sina.
Just hennes filmvetenskapliga catchphrases om film, minne och att bevara det som en gång var – ja, det har man ju hört förut. Det är knappast dessa instick som imponerar, utan det är hur Olson med en härlig deadpan-humor finner intellektuell kraft i sina egna misslyckanden.
Som när hon erkänner ängslan över kritik mot nostalgi som ett borgerligt påhitt, följt av ett stillsamt desperat försvarstal för hur det fysiskt nedgångna kan skänka henne samma lugn som skogen kan göra för naturmänniskor. Då kan jag bara nicka instämmande. Och bli hemskt sugen på att avnjuta en 35mm-kopia av Studie i brott.
