Ibland kan jag verkligen hata ”starka” filmer. De som beskrivs som ett slag i magen, en spark i magen, en klump i magen eller annat som gör att man får ont i magen. Få saker kan störa så mycket som när filmer trycker för hårt på känsloknapparna med bekanta bilder som ljudläggs med såsiga stråkar, pianoklink och körer, skruvade till max för att tvinga fram tårarna.
Och ja, jo, visst var väl tårarna nära ett par gånger när jag såg den holländsk-svensk-bulgariska produktionen Paradissviten, regisserad av Joost van Ginkel. Med sitt slitna nystan av parallella historier med människor från olika hörn, spelade av bland andra Magnus Krepper, Raymond Thiry och Isaka Sawadogo, kanaliseras nolltalets våg av ”hyperlink cinema” som nådde sin mest kommersiella kulmen med Babel. I ljuset av den rådande dumburksinvasionen förs dock tankarna främst mot en tv-seriepilot. Övertydliga expositioner, onödig slumpmässighet och krystat sammanflätade livsöden ses i ett Holland där alla vägar leder mot sexindustrin, tydligast illustrerat av tonårstjejen Jenyas (Angela Nedyalkova) resa från Sofia och drömmarna om en modellkarriär till skyltfönstret i Amsterdams red-light district.
För att vara en film som tar ställning mot sexindustrin frossas det i våldstäktsscener som, goda intentioner till trots, bara bekräftar att sex säljer – även när det presenteras genom det feelbad-filter som hör filmfestivaler till. Lägg därtill en blöjbärande sängvätare i skolålder, en kvinna som hemsöks av Sarajevo, en svart flykting som får sparken och sadlar om till porrshowshingst… Ja, ni hör ju. Rena rama misärporren, billigt berättad och okänsligt utförd för att exploatera publikens sympatier för verkliga tragedier. Mest plågsamt är ändå att se den annars fantastiske Magnus Krepper göra bort sig som känslomässigt knepig dirigent.
Nej, spara era tårar till filippinska regissören Brillante Mendozas hjärtslitande Taklub. I sviterna av tyfonen Haiyan har flera tusen personer omkommit eller försvunnit. Många lever i tält utan elektricitet, vilket om nätterna kräver lampor. Ett tält har fattat eld. Synen av en sönderbränd kvinna som håller om sin döda bebis sätter tonen, men genom de tunga skurarna av tragedi, tårar och fallfärdiga tält reser sig en solidaritet där människor hjälps åt för att överleva och orka vidare.
Handkameran i de autentiska miljöerna minner om ruinfilmer, såväl tyska trümmerfilm, den italienska neorealismen och den japanska efterkrigsfilmen. Även om de filippinska ruinerna orsakats av naturkatastrofer istället för krig är spelmiljön inte mindre politisk präglad för det. Människor som förlorat allt slussas runt för att lämna vittnesmål, matcha dna-prov och skrapa ihop slantarna till några kilo ris. Information från ett håll sägs emot från ett annat. Och trots all misär, betonad med en färgkorrigering som drar mot sepiatoner, skiner ändå humanismen igenom.
Ibland blir det melodramatiskt. Som när en av huvudpersonerna, den generösa restaurangägaren Bebeth (Nora Aunor), samlat ihop pengar åt mannen som förlorade nästan hela sin familj i öppningsscenen. Hon tar sig till sjukhuset för att överlämna stödpengar, men precis där och då slutar hans enda kvarlevande sons hjärta att slå. Det är ett sammanträffande som gjort för sorgsna stråkar, men ställd mot en senare scener där cykeltaxichaufförer snackar bortgångar som det vore middagsplaner, där det grävs upp kors ur jorden och söks tecken i skyn, används all dramatisk must för att fylla det tomrum som vissa rollfigurer tolkar som guds tystnad. Det blir ett sätt att känslomässigt förklara hur dessa människor, trots flödet av förluster och lidande, lyckas finna kraft. En verkligt stark film om att överleva en till synes oändlig slagkombination.
