Filmkonsten lever för att återuppliva det förgångna. Som en självklar maskot framträder spöket, denna förkroppsligade dubbelexponering, på samma gång levande och död. En sorglig och ibland sadistisk manipulatör av ljus, rörelse, ljud och rum – men ofta lite väl fastkedjad till skräckgenren. Så det var med spänning jag såg två spökfilmer på Göteborgs filmfestival som svävade bortom de mest konventionella kusligheterna.
Därmed inte sagt att det saknas skrämselmeriter. Kiyoshi Kurosawa, en av den japanska filmens främsta regissörer – och, bör jag väl tillägga, en av mina personliga favoriter – gjorde sig ett namn med sina filosofiska genredekonstruktioner Cure, Charisma och Kairo. Det skulle dock dröja tills Tokyo sonata, hans underbart skeva uppföljning av Yasujiro Ozus familjeskildringar, innan prestigeportarna öppnades på allvar.
Hans nya film Journey to the shore är en lyckad fusion av hans filmiska temperament. I en inledande pianoscen, ekandes tålamodet och nedstämdheten i Tokyo sonatas slutscen, introduceras den mollstämda pianoläraren Mizuki (Eri Fukatsu). Efter att ha bakat dyker plötsligt hennes man Yusuke (Tadanobu Asano) upp i lägenheten. Problemet är bara att Yusuke varit död sedan tre år tillbaka.
Egentligen är han inget spöke i klassisk bemärkelse. Han är ju trots allt en fysisk gestalt, iklädd skrikigt orange trenchcoat (se hur den smälter ihop med stolparna inuti bussen!), som promenerar på öppna gator i dagsljus. Det visar sig att han vill bjuda med sin fru på en sista resa för att visa personerna som hjälpte honom innan depressionen tog över.
Som vanligt arbetar Kurosawa fantastiskt med föränderliga rum. Han vet hur man ljussätter limbo med enkla skiftningar, kraftfulla chiaroscuro-effekter, solsken genom gardiner som bryter mot grådaskiga och fönsterlösa korridorer. Alltså spelmiljöer som skräddarsydda för den här sortens relationstrassel, men som också innebär fler kramande gastar än gastkramande otäckheter.
För trots de döda är Journey to the shore ett relationsdrama. Till detta hör en rad tårdrypande sekvenser, episodiskt centrerade kring människorna de möter under resans gång – men mest berörd blir jag ändå av det avmätt sårade, fysiskt längtande och försiktigt tassande spelet mellan Fukatsu (känd från Sang-il Lees Villain) och Asano.
Just ”spökromantik” som subgenre får väl vissa personers varningsklockor att ringa. Visst blir det en del tårar och sentimentala ögonblick, men den lekfulla melankolin påminner mer om Anthony Minghellas fina tv-film Truly, madly, deeply än Änglarnas stad eller de lustfyllda lerdrejarna i Ghost. Framförallt påminns jag om Kurosawas genretrotsande flexibilitet.
Spöken gör även hemsökande gästspel i Philippe Lesages The demons, en psykologisk studie i paranoida och sexuella uppvaknanden som beskrivits som ”Michael Haneke i Montréal”. Det vore en passande tagline. Här finns det sociologiska mörkersinnet, de långa tagningarna och obekvämt dröjande blickarna, men även den förrädiska villaförorten, voyeurismen och electropulsen från såväl John Carpenter som fjolårets bästa skräckfilm It follows.
Till en början liknar Lesages spelfilmsdebut ett uppväxtdrama med illavarslande tvist. Tänk en Vi måste prata om Kevin i mellanstadiet, eller en Efterskalv utan flickvänsproblem. Den unge Felix (Edouard Tremblay-Grenier) smygtittar på sin vackra gympalärare, omfamnar henne lite för länge i poolen och får syn på när bäste vännens mamma städar naken. Knuffar en klasskamrat mot marken som han senare leker man och hustru med. Hör storebrorsan och hans polare snacka sex, bögar och en mördande pedofil som hemsöker trakterna. Samtalsämnena smälter ihop. En bogeyman föds.
Det byggs upp en otäckt tryckande känsla som viskar om att något hemskt vilar runt nästa hörn. Ofta är det bara falskt larm. Istället är det som om Lesage försöker försätta oss i den unge pojkens förvirrade perspektiv, vars griller i huvudet – hjärnspökena – alstrar det främlingskap man som ung kan uppleva inför sig själv och sin tillvaro.
Precis när man pustat ut tar de där spökena, såväl inbillade som verkliga, fysisk form. Då sitter jag på nålar, förvånas, tvingas tänka om. Och övertygas om att The demons var det bästa jag såg på Göteborgs filmfestival.
