Äntligen en ny Macbeth-filmatisering – en av sammanlagt 162 stycken enligt IMDB – men Justin Kurzels version hör faktiskt till filmhistoriens främsta.
Justin Kurzels debut Snowtown (2011) är en av de mest skrämmande filmer jag sett. En gulgrått socialrealistisk take på en tonårspojkes mer eller mindre motståndslösa involvering med en extremt sadistisk ledare för ett medborgargarde med blicken inställd på traktens pedofiler. Våldet smyger sig fram för att till slut rasa ohämmat mot djur och människor i en socialt utsatt trakt vars invånare inte många frågar efter.
När Kurzel nu i ett fantastiskt career move fått möjlighet att göra Macbeth skulle en kanske kunna tänka sig en grå, lerig och dyster variant. Och få ganska rätt. Här är stridsscenerna som inleder skeendet våldsamma och explicita, ett blodigt och lerigt kaos som påminner mer om Rädda menige Ryan än den teaterdimma huvudpersonen och hans stridskamrat Banquo brukar träda fram ur. Men detta är också en grandios film på bästa tänkbara sätt. En storslagen Shakespeareinscenering med stjärnskådespelare, där Michael Fassbender är den starkast lysande. Gestaltningen tycks i sitt bruk av olika, kontrasterande filmhastigheter och infogade stillbilder också influerad av Zack Snyders 300 (2006) – en annan film Fassbender medverkar i – men som ett inverterat motstycke till den absurda heroismen i Snyders film. Macbeths ansikte, med dess svarta krigsmålning, är märkt av striden, blekt, trött och sammanbitet. Många av soldaterna är i själva verket bara pojkar. Sårbara, inte muskulösa stridsmaskiner.
Det läggs stor vikt vid den inledande striden. De tre häxorna, ”trollsystrar” i den svenska undertexten, står vid sidan av och betraktar den. När de uttalar sin ödesdigra profetia för Macbeth och Banquo går de tätt inpå och känner av Macbeths ansikte. Det är som att de utläser något redan utstakat i hans drag, snarare än att de sätter i gång den onda cirkel av ärelystnad, maktbegär, våld och skuld som är berättelsen.
Vi ser i en slags prolog paret Macbeth sörja framför sin döda dotter. I pjästexten talas det om att Lady Macbeth har gett bröstet till ett barn (”I have given suck”), och samtidigt framhävs deras barnlöshet som en brist, en blotta som gör dem svaga i relation till de män som har söner – särskilt, naturligtvis, i relation till Banquo, vars efterkommande i profetian förutsägs bli kungar. Samma grepp används i den australiensiska filmatiseringen av Macbeth från 2006 (Wright), en filmatisering som knappast kan ha gått australiensaren Kurzel förbi. Den inleds traditionsenligt med de tre häxorna, här tonårstjejer med skoluniformer som vandaliserar en kyrkogård. På samma kyrkogård befinner sig Macbeth med sin gråtande hustru, som sitter vid en barngrav. Det kan ses som ett sätt att förkroppsliga ett trauma som både binder paret Macbeth vid varandra och försätter dem ur balans. Hos Kurzel återkommer dock temat genom att små flickor framhävs och får spela en roll. Häxorna är fruktbara, de har två små barn, det ena blott ett spädbarn vars kön inte framgår, men det andra en flicka. Denna flicka är den som först tar kontakt med Macbeth. Hon går fram till honom och tar någonting ifrån honom på hans dräkt, någon slags utsmyckning eller detalj på jackan.
Kvinnligt inflytande framhävs här på ett sätt som inte framstår misogynt, trots att Lady Macbeth åtminstone inledningsvis är vad vissa män tröttsamt kallar för ”regeringen” hemma. Här kan kontrasteras med Polanskis filmatisering från 1971, där häxorna blir till en hel sekt av nakna, obscena figurer med olika åldrar och kroppsformer, och där Lady Macbeth (Francesca Annis) använder det stereotypt feminint-manipulativa greppet att gråta för att få sin vilja igenom. Annis gestaltning över huvud taget håller knappt måttet, medan Marion Cotillard är mer än passabel – även om ingen kanske slår Judy Dench i Trevor Nunns täta tv-produktion från 1978.
Polanskis film gällde länge för den mest våldsamma filmatiseringen. Där bärs Macbeths huvud i slutscenen runt på en svärdsspets för alla att håna. Även hos Kurzel huggs ett huvud av, men här ser det faktiskt också ut som ett avhugget huvud. 2015 års Macbeth får faktiskt den från 1971 i delar att framstå som tam kostymteater, med kostymteaterns effekter. Men föga förvånande tycks det mig finnas en allmän trend att gestaltningar från 2000-talet är blodigare. Både blodigare och mer erotiska. De följer förstås utvecklingen i stort. I Wrights film är dock våldet av en annan art, automatvapen i stället för svärd. Moderna vapen ska också ha använts, nu i fullskaligt krig, i polska gruppen TR Warszawas uppsättning 2008.
I den mycket intressanta brittiska tv-filmatiseringen med Patrick Stewart från 2010 (Goold) äger handlingen rum i en totalitär stat, med många referenser till Sovjetunionen, där Macbeths terrorregim skördar många offer. Här visas inklippta dokumentära scener på massmobilisering och modern krigföring. Filmen är inspelad på det enorma godset Welbeck Abbey, vars köksregioner användes som armésjukhus under första världskriget, och handlingen äger också rum delvis i steril köksmiljö, delvis hallar och salar med samma vita kakel, vilket frammanar känslan av sjukhusmiljö. Blodet och våldet kontrasterar mot det vita och de skinande stora köksredskapen. Macbeth i Stewarts tolkning är en histrionisk figur, som terroriserar sin omgivning på ett tämligen extremt sätt, och även Kate Fleetwood som Lady Macbeth spelar sin roll påfallande aggressivt. De tre häxorna är sjuksköterskor som i stället för att vårda och hjälpa sprider död omkring sig. Gestaltningen av dem är tydligt skräckfilmsinfluerad, med den form av snabba, ryckiga rörelser som åstadkoms genom klipp- och hastighetseknik.
Föga förvånande blir också den sexuella relationen mellan paret alltmer explicit i senare filmer. Fassbender och hans partner Cotillard löper linan ut, dock med kläder på och bara fotograferade från midjan upp. Att hon har en sexuell makt över honom, och enkelt kan påverka honom genom att appellera till hans manlighet, är väl inte precis någon ny och djärv tolkning. Men Kurzel gör det konkret, i sin väldigt fysiska gestaltning. På samma sätt som parets förlust av ett barn givits kropp. I en intervju med Fassbender i DN tar skådespelaren upp det som ett förmänskligande av den demoniskt pådrivande Lady Macbeth, att hennes liv präglas av förlust och ensamhet – och det är ju inte heller svårt att tänka sig att kvinnans avsaknad av makt och reellt inflytande kan skapa en frustration som ger bakgrund till hennes vad det verkar starkare ärelystnad. Lite väl konkret och något trivialiserande framstår dock Fassbenders förklaring och beskrivning av Macbeth som en soldat som lider av post-traumatiskt stressyndrom. Men den som ser filmen behöver ju inte ta till sig den förklaringsmodellen, utan kan använda sin egen fantasi och uppfattningsförmåga.
I ett inslag i P1:s Godmorgon världen! talar Göran Everdahl om skådespelet Macbeth och lyckas tyvärr klämma in två fel redan under den första minuten. Nej, Macbeth är inte Shakespeares mörkaste pjäs. Titus Andronicus slår Macbeth på det området, ganska överlägset till och med. Everdahl påstår också att Macbeth skulle sakna en comic relief-figur, men det stämmer inte heller. Det finns en nattvakt som i texten har den funktionen. Betecknande nog saknas han helt enkelt i Kurzels Macbeth. I Goolds har han förvandlats till en figur vars tvetydigheter snarast gör honom skrämmande, och som mycket riktigt senare dyker upp som en av Macbeths hejdukar och mördare. Han är dessutom den som med utstuderad hänsynslöshet bär budskapet om drottningens död. I traditionella uppsättningar, som Kenneth Branaghs 2013, är han en harmlös rödnäst figur som lättsamt filosoferar om alkoholens verkningar.
Everdahls Macbeth-spaning var i det stora hela intressant och tänkvärd, mina anmärkningar kanske snarast är nördens. En av de saker han påpekade var att de tre häxorna i pjäsen, som vi i dag betraktar allegoriskt, faktiskt var en realitet för Shakespeare själv och hans samtida. De trodde helt enkelt på häxor. Vi tenderar att inte vilja tolka det bokstavligt, som inte passar vår världsbild – vilket är ett utmärkt sätt att förhålla sig till konstverk, men kan göra att vi lurar oss själva. Ett exempel på det är väl Köpmannen från Venedig, och den naiva syn som ibland råder gällande den. Hur judar uppfattades på Shakespeares tid och av Shakespeare själv uttrycks i den trollformel häxorna rabblar vid andra tillfället Macbeth träffar dem. För det mesta finns inte längre detta med i pjäsen, men ”liver of blaspheming Jew” är, tillsammans med olika kroppsdelar från slemmiga djur, ett dödfött spädbarn och annat otäckt, beståndsdel i en dekokt med magiska egenskaper.
En annan poäng Everdahl gör är att motivet med det nakna maktbegäret är passande för vår samtid. Jag gjorde samma iakttagelse för några år sedan i en artikel i Kvällsposten – Macbeth har tagit upp kampen med Hamlet om vilken pjäs som ger en mest angelägen bild av det mänskliga tillståndet. Filmatiseringar av Macbeth har dock gjorts genom filmens historia, senast från 1916 och framåt. Jag har långtifrån sett alla, och ingen av stumfilmsversionerna. Mitt intryck är fortfarande att insceneringarna och filmatiseringarna tagit ordentlig fart under 2000-talet. Men en anledning till pjäsens ständiga gångbarhet som film är att skelettet av berättelsen är mer eller mindre kongruent med den rudimentära handlingen i många maffia- och gangsterfilmer. Så har också Macbeth gestaltats som en gangsterfilm fler gånger än i Wrights australiensiska tappning. Det finns minst två sådana amerikanska filmatiseringar: Men of respect (Reilly, 1990) och Joe MacBeth (Hughes, 1955). Det ska dock kommas ihåg att brotten, blodigheten och maktbegäret bara är halva historien; den andra halvan handlar om att ätas upp inifrån av ånger, skuld och ruelse. Om att försöka behålla sin mask utåt trots det inre sönderfallet.
Kurzels Macbeth såg ett tag inte ut att ens visas på bio i min hemstad, Malmö. Nu gör den som tur är det, och jag hoppas att publiksiffrorna kommer att bli bra nog för att biografen Spegeln inte ska ångra sitt val – faktum är att detta är en stor film som förtjänar en masspublik. Regissören gör en självständig tolkning, inte bara i fråga om vad som utelämnas ur texten utan framför allt i vad som visas, i skådespelarnas rörelser, handlingar. Jag hoppas att det ska finnas något intresse kvar för en stor episk historia spelat av fantastiska skådespelare på Shakespeares vackra språk. Detta är inte den bästa Macbeth jag sett, men helt klart en av de bästa. Kvar att se har jag emellertid bland annat Béla Tarrs tv-produktion från 1982, och av den förväntar jag mig mycket.
Ian McKellen lär ha sagt att hemligheten med att gestalta Macbeth är att betoningen i den centrala monologen ska läggas på ”and” i ”Tomorrow and tomorrow and tomorrow” – en lärdom som Patrick Stewart verkligen tagit till sig. Ja, Fassbender gör faktiskt det, åtminstone i det ena fallet.
Macbeth topp 5 (i kronologisk ordning)
Macbeth, Orson Welles, 1948
Blodets tron, Akira Kurosawa, 1956
Macbeth, Trevor Nunn 1978 (tv-bearbetning av en uppsättning med Ian McKellen och Judy Dench)
Macbeth, Rupert Goold, 2010 (tv-bearbetning av uppsättning med Patrick Stewart och Kate Fleetwood)
Macbeth, Justin Kurzel, 2015
