”Jag vill göra en film som bara består av blod, tårar och sperma”. Det är programförklaringen från huvudpersonen i Love, en aspirerande filmskapare, men den är förstås också regissören Gaspar Noés egen. Valet av invigningsfilm till årets Fantastisk filmfestival var kongenialt. För de som eventuellt inte kunde se kopplingen – Love är trots allt varken skräck, sci-fi eller fantasy – förklarade festivalgeneral Johan Barrander att FFF gillar filmer som tänjer på gränserna, och det gör den här filmen sannerligen med sina långa, intensiva sexscener i 3D. Intimitet visade sig passa utmärkt i detta omslutande format. Före visningen inleddes festivalen rituellt av att Johan klippte av en filmremsa. ”Det är en Bergmanfilm!” sade han entusiastiskt. Men jag för min del vägrar envist betrakta Bergman och FFF, eller Noé, som inkompatibla.
Tvärtom sysslade Bergman en hel del med våra grundaffekter, och appellerade till känsla snarare än intellekt. Han talade om att trycka på smärtpunkterna. Nu gör jag det lite lätt för mig, för naturligtvis kan en film inom det fantastiska spektrat vara intellektuell (inte minst inom sci-figenren). Men det är ändå inte grundregeln. Skräckgenren, den dominerande, handlar som bekant inte minst om att framkalla rent fysiska reaktioner. Det finns ett skäl till att skräckfilmer ofta omgärdas av pr-rykten om hur många i publiken som svimmat eller spytt under dem. Body horror-filmen Bite var det i år, som sades ha åstadkommit detta. Den var dessvärre festivalens antiklimax, en lam vandringssägenshistoria om otäcka djurbett på främmande platser.
Bästa kvällen för mig bjöd på Sion Sonos älskansvärda Love & Peace följd av den amerikanska remaken av Pascal Laugiers Martyrs. Två diametralt olika filmer som tillsammans gestaltar Fantastisk filmfestival när den är som bäst. Om den första skamlöst hjärtnupet genererar tårarna står den andra för blodet. Martyrs av syskonen Kevin och Michael Goetz hade verkligen oddsen mot sig, och har fått ta emot en del ovett av åskådare som inte oväntat menar att originalet är totalt överlägset och att det naturligtvis över huvud taget inte behövdes en remake. Laugiers film är inte särskilt gammal och visst kan meningsfullheten med remaken ifrågasättas, Men även bröderna Goetz film är ett hårt slag i solar plexus, en engagerande exposé över grymhet och följder av grymhet. Den visar dock åskådaren betydligt större bärmhärtighet än sin franska föregångare.
Och det var väl vad som var meningen med hela projektet – att försöka göra en lika stark och engagerande film utan att få åskådaren att känna sig suicidal under eftertexterna. En typisk sell-out, borde kanske alla gamla skräckrävar skälla unisont. Men jag gör inte det. Båda filmerna är krävande att se. Jag tycker naturligtvis inte att remaken konkurrerar ut originalet. Nej, originalet bibehåller sin ställning som en av 2000-talets hittills allra bästa, mest originella och konstnärligt kraftfulla skräckfilmer, och den positionen lär det behålla länge än. Laugiers film är becksvart. Den handlar om att skapa offer, att förgöra människor. Men både den franska och den amerikanska filmen pekar också på något annat, möjligheten att nå ett oförstörbart rum inuti människan. I jämförelse med den grymhet som förevisas i originalet ter sig – och det känns förutsägbart – den amerikanska filmen närmast sentimental. Betraktad i och för sig själv är den likafullt en kraftfull film, vars ljusa inslag mot slutet får svärtan att framträda desto starkare.
Sion Sonos i vanlig ordning fullständigt utflippade film är däremot gränslöst och ogenerat sentimental, på ett sätt som förmodligen varken någon amerikansk, fransk eller svensk filmskapare skulle fantisera om att ens närma sig. Visningen inleddes av att den för varje år alltmer ohämmade festivalgeneralen iförd dinosauriedräkt med (tror jag) teddybjörnshuvud trampade sönder kartonger, på samma sätt som filmens växande sköldpadda trampar sönder stora delar av en stad. Därefter sjöng han fram filminformationen till melodin My way. Det är detta som gör att jag älskar FFF. Här finns en spontanitet och en filmkärlek som får de flesta andra arrangemang att te sig struntviktiga och förutsägbara. Programmet svajar vilt mellan de olika känslotillstånden, men innehåller också mer svårgripbara filmer som den mystiska och melankoliska H. (Garcia & Attieh). Expect the unexpected, kanske en kan säga.
Delvis samtidigt har en annan genrefilmfestival, stockholmska Monsters of film, ägt rum med delvis samma program. Det är en förhållandevis ny festival med bara fyra år på nacken, och förhoppningsvis kommer den att bli till en långlivad tradition på samma sätt som FFF. Programmet var ambitiöst och späckat. Under mitt korta besök hann jag imponeras av spanska originella rape & revenge-historien The Corpse of Anna Fritz (Hernández Vicens). Ett plus med denna festival är att den i år även omfattade möjligheten att se en rad filmer på VOD (en möjlighet som förresten fortfarande föreligger, fram till 8/11). Monsters of film fyller ett stort behov och ett tomrum norr om Skåne.
Även Malmö har för övrigt fått sin beskärda del i år, då FFF visade ett antal filmer på Spegeln tidigare i höstas, som ett slags preludium till festivalen. Men som vanligt när det gäller Malmö hade publiken behövt väckas upp med några rejäla örfilar – vi var tråkigt nog inte många i salongen. Hur människor ska fås att förstå sitt eget bästa är ett mysterium inuti en gåta i hjärtat av ett problem.
