Malmö filmdagar är filmbranschens motsvarighet till Stockholm fashion week. Hit vallfärdar filmsverige när sommaren går mot höst för att visa upp sig och presentera den kommande säsongens skapelser. Vi samlas i det lagom luggslitna 90-talsbygget som är Filmstaden. Det bjuds faktiskt också på ett och annat mingel. Jag ska villigt erkänna att min kunskap om Stockholm fashion week är obefintlig, men jag kan inte föreställa mig att de är lika frikostiga med punschrullar. Och vilken är då filmhöstens stora trend? Jo, kvinnor.
Inte för att det saknades slentrianchauvinistiska inslag. Åter en Woody Allen med den trötta kombinationen generisk kvinnlig student och lika generisk krisande medelålders manlig intellektuell, mot bakgrund av en pliktskyldig moralisk frågeställning, den här gången betitlad Irrational man. Homofobisk humor blomstrade i Ett päron till farsa – nästa generation (fast jag erkänner gärna att jag förutom de inslagen plus de värsta excesserna i avföringshumor är rätt förtjust i hela päronfilmserien). Det homofobiska misstänkliggörandet var också det bärande temat i förvisso rätt kompetenta psykothrillern The gift, i vilken två män för en maktkamp med den ene mannens hustru som spelmarkör mellan dem.
Men någonting var annorlunda. Det kvinnliga inslaget var egentligen inte just det, ett inslag. Att kvinnor trendar år 2015 må vara ett underbetyg till tidigare säsongers designers men så är det i alla fall. På ett självklart vis ingick inte bara ett flertal filmer med kvinnliga regissörer i programmet, utan också filmer om och med kvinnor, som huvudpersoner, ledargestalter, systrar, stjärnor, mödrar. Och jag måste ge cred till den regissör och film som samtidigt stod för den i särklass sämsta cineastiska upplevelsen; Kay Pollak och hans Så ock på jorden.
Jag ska på annan plats försöka förklara varför jag tycker så illa om Pollaks film i dess helhet. Men i det här sammanhanget måste jag ge honom beröm. Det finns en positiv aspekt på filmen. Han gestaltar en kvinnlig ledare, ja ett slags geni, utan att egentligen göra stor sak av det. Hon, Lena, har sina belackare, och de tillhör väldigt tydligt en patriarkal (kyrklig) tradition. Men hon har också en okomplicerad auktoritet och kreativ kraft. Tyvärr kommunicerar hon mest med män, men jag är rätt säker på att filmen också klarar Bechdeltestet.
En annan kvinnlig ledare, auktoritet och kreativ kraft var huvudpersonen i den film jag tvärtom uppskattade mest under filmdagarna. Jag menar förstås Katarina Taikon. Dokumentären Taikon, som åtminstone till hälften också är gjord av en kvinna (regissörer är Lawen Mohtadi och Gellert Tamas) är måhända varken särskilt nyskapande eller uppseendeväckande till sin form. Men den är välgjord, och den är framför allt enormt angelägen och aktuell. Tidpunkten är väldigt rätt för att påminna om aktivisten och författarinnan Katarina Taikons inflytande vad gäller att medvetandegöra Sverige om romers levnadsvillkor. Den situation vi är i i dag, när förtrycket av Europas romer påtagligt uppträder inför oss, och i så skrämmande utsträckning bemöts av ytterligare hat, tas aldrig upp i filmen, men är ständigt närvarande för åskådaren. Visst är det svårt att inte spekulera i hur Katarina Taikon hade agerat i dag, eller för den delen hur levande vänner och anhöriga, som Hans Calderas och Rosa Taikon tänker om nuet och gårdagen. Men det är upp till oss i publiken att tänka vidare och dra slutsatser.
De två intressantaste svenska spelfilmer som visades var båda gjorda av kvinnliga regissörer – Min lilla syster av Sanna Lenken och Det vita folket av Lisa Aschan. Den sistnämnda var visserligen något av en besvikelse för mig, jag upplevde den som ofullgången och utan egentlig riktning, men så hade jag också haft högt uppskruvade förväntningar då Aschan helt klart är en intressant filmskapare, en självständig auteur som jag hoppas kommer att komma igen å det snaraste. Min lilla syster, om systerskap, konståkning, matstörningar och pubertala begär överraskade däremot positivt, inte minst tack vare fina huvudrollsinnehaverskan Rebecka Josephson.
Nu har jag inte ens nämnt Ingrid Bergman som ännu en ledande kvinna (i Jag är Ingrid). Det finns säkert anledning att syna höstens filmkollektion i sömmarna senare, men för stunden tycker jag exemplen räcker för att få fram min poäng. Det blir bättre. Vi blir fler. Befrielsen är nära. Nämnde jag att vi får äta hur många punschrullar vi vill?
