Filmfestivalen i Cannes pågår ju nu och det gör mig påmind om en plågsam stund jag upplevde för ett år sen när jag lyssnade på Sveriges Radios filmprogram Kino. Jag har tagit mig friheten att göra en transkribering som illustrerar problemet med avsnittet. Det är från förra årets Cannesfestival när regissören Ruben Östlund blir intervjuad av programledaren Saman Bakhtiari.
Saman – Jag vill välkomna den stora huvudstjärnan, i alla fall från ett svenskt perspektiv, Ruben Östlund till Kino. Det är tredje gången du är här. Hur är det den här gången?
Ruben – Det har varit jättebra /…/
Saman – Men jag måste fråga, hur är det, du som är här med en stor film som tävlar, du blir ju bemött som en stor stjärna?
Ruben – Ja men då inser man också hur det där spelet ser ut /…/
Saman – Vad är det som inte stämmer?
Ruben – Glamouren, det är ju ett skådespel. /…/ Den i sig är inte så spännande tycker jag, utan att man får möjlighet att prata om innehållet i filmerna.
Saman – Som du sa precis så togs ju Turist emot väldigt bra och jag passade på att spela in ljudet av applåderna, precis i slutet av filmen och nu ska vi lyssna på det lite.
Ruben – Ja, vad trevligt.
Ljudet av applåder, ca 12 sekunder.
Saman – Ja och här är jag lite snabb med att gå ut ur salen för applåderna fortsatte sen ganska länge. Hur känns det att höra detta?
Ruben – Jag tyckte det lät som dålig ljudläggning, du vet när man tagit i för mycket. (skratt). Nej men det var jättekul. /…/
/…/
Saman – Sista frågan är det här en dröm som gått i uppfyllelse tre gånger?
Jag har en viss förståelse för nyhetsvärdet i att svenska filmare vinner pris på A-festivaler, men för mig som varken bekänner mig till Team Roy eller Team Ruben finns det ändå en gräns för hur snuttig och vördnadsfull rapporteringen kan bli innan jag stänger av.
