Det finns i Sverige en föreställning om att textning av film inte syns, inte märks och därför inte är något vi bör diskutera. Den hyperkänslighet vi utvecklat mot dubbning – till den grad att vi till och med en del animerade barnfilmer visas på bio med originalröster och undertexter – tycks ha gjort oss helt blinda för de ord och bokstäver som vandrar över nästan alla filmbilder vi ser. Vi tycks inte bry oss särskilt mycket om att det faktiskt påverkar det audiovisuella uttrycket en hel del. För det är ju så att texten visserligen inte förändrar ljudet, men väl bilden, och den förändrar framförallt åskådarens förmåga att förnimma en film. Vi kan helt enkelt inte se och höra en film lika bra om vi samtidigt ska läsa textraden. Och läsa måste vi. Forskning visar att vi inte kan ignorera texten, att vi inte kan låta bli att läsa även om vi hör och förstår vartenda ord som sägs i filmen.

Därför är SF Bios beslut om att låta alla svenska filmer textas med svensk text på biografer ett mycket dumt beslut. SF menar att det handlar om att tillmötesgå hörselnedsatta biobesökare som hittills enbart kunnat se svenska textade filmer på särskilda tider. Och kritiken mot förslaget är lågmäld. En och annan filmkritiker påtalar filmbildens betydelse, och några producenter har förklarat hur svårt det kommer bli att tillgodose kraven. Men det har inte blivit något ramaskri. SF svarar att ingen klagar på textade utländska filmer, så varför skulle vi inte kunna stå ut med att svenska filmer textades. De menar att producenterna helt enkelt får anpassa sig, att det här faktiskt berör en stor åskådargrupp. Cinefil snobbism och lata producenter mot SF:s hänsyn till en eftersatt samhällsgrupp alltså.

Men så enkelt är det faktiskt inte.

Att läsa är en komplex kognitiv aktivitet som tar mycket energi och förändrar vår förmåga att samtidigt se och lyssna. Om svenskar inte klagar, som SF säger, på att nästan all film måste läsas är det kanske delvis eftersom vi vant oss vid läsandet till den grad att vi inte tänker på hur mycket det påverkar filmupplevelsen. Men hjärnan ignorerar inte textraden, även om vi, genom medievanor, tror att den gör det.

Tänk om alla filmer skulle kunna syntolkas. Ja, alla filmer skulle kunna ackompanjeras med en monoton röst som läggs över hela filmen, som förklarar det vi ser i bild. Det låter kanske som en märklig jämförelse eftersom textning är något vi vant oss vid till den grad att det inte stör. Men en medievana är som andra vanor: det är något vi gör så ofta att vi inte tänker särskilt mycket på det men något som likväl påverkar oss. De flesta textade filmer talas på engelska, ett språk som många förstår. Men vi läser likväl, det är inget val utan en automatisk perceptuell avkodning av det skrivna ordet.

Det finns goda skäl att se mycket textad film men det finns också goda skäl att ibland, om möjligt, välja bort texten, för att utveckla förmågan att se och lyssna.

Det här betyder inte att jag argumenterar emot textning per se. En textad film talar med dubbel röst, den talar till flera sinnen och engagerar flera delar av hjärnan. Det kan vara stimulerande att se och höra två språk, eller två mediala uttryck, tillsammans och i samspel. Det kan till och med vara riktigt vackert. Som i den svenska textningen av den polska filmen Ida. För att anpassa textens placering efter bilder där personerna syns i bildens nedre del flyttas textraden så att den ibland placeras över de talandes huvuden. Den textade röstens som flyger över de små människorna i bildens nederkant göra något särskilt med uttrycket.

Men att textning är bra, intressant och gör något mer av det vi ser och hör betyder inte att texten är osynlig eller obetydlig. Det finns goda skäl att se mycket textad film men det finns också goda skäl att ibland, om möjligt, välja bort texten, för att utveckla förmågan att se och lyssna. Framförallt finns det skäl att lägga märke till, fundera över och studera filmens textning.

I vår digitala tid är textning en form av filmöversättning som blir allt vanligare. Det är billigt och tekniskt enkelt att texta en film. Den här utvecklingen ger stora skillnader i kvalitet mellan olika textade versioner. En biograffilm har i regel en annan undertext än samma film på tv eller dvd, och på nätet kan i princip vem som helst göra sin egen översättning. Det diversifierade är sig inte ett problem, och inte heller den varierande kvaliteten. Däremot är okunskap och brist på medvetenhet om vad textning är och gör med vårt filmbetraktande ett problem, inte minst i en tid när textningen kanske blir den översättningsform som mer än andra kommer att bära den mediala globaliseringen.

Jag är för att textningens praktiker anpassas till den heterogena grupp som svenska filmåskådare utgör, och skulle gärna se mer textning på andra språk än svenska, och fler nivåer av svårhetsgrad, från lättläst till mer komplex textning som återger också andra delar av ljudbilden än dialogen. Men jag skulle också, så ofta som möjligt, vilja se otextade filmer på bio. Det vore underbart att kunna se, exempelvis, en engelskspråkig film på stor duk utan text.

En heterogen och mångfasetterad översättnings- och visningspraktik som möter våra olikheter är bra. Däremot är det ett i det närmaste absurt att anpassa alla filmer efter en grupp på ett sätt som starkt påverkar filmupplevelsen för alla andra åskådare. SF menar att de har tillmötesgått hörselnedsatta åskådares behov. Varför detta skulle gå före andras filmbetraktande visar framförallt på stor okunskap om textningens påverkan.