Jag hör ett ljudligt ”åh nej!”, känner hur stolsraderna pressas bakåt och skymtar någon som lämnar salongen. Nu har verkligen filmfestivalen börjat.
På duken har en kvinna just tagit av sig sin tröja, piskat sig själv på ryggen med en gren och ska nu övergå till att pressa händerna mot spikar och avsluta med en stående spikmatta. Det religiöst laddade våldet skulle höra hemma i en film av Kim Ki-duk, men provokationen är inte alls särskilt representativ för det muskelspända dramat Alive, där Park Jung-bum axlar manus, regi och huvudrollen.
Med långa tagningar och total kroppslig närvaro följer filmen Jungchul, en olycksdrabbad arbetare som försöker att skapa en trygg tillvaro för sin mentalsjuka syster (från scenen ovan) och dennes dotter. Men för varje litet steg fram knuffas han två tillbaks, stämplas med en fläskläpp och faller pladask mot marken.
I intervjuer har Jung-bum nämnt Takeshi Kitano som en stor förebild, men mina tankar går snarare mot landsmannen Choi Min-siks fysiska gestalter i Oldboy och I saw the devil. Framför kameran delar de en rå, bufflig, omständlig trasdockefysik vars spontana överraskningsmoment osynliggör all koreografi.
Trots våldsimpulserna skönmålar Jung-bum aldrig våldet på samma sätt som tidigare hämnda Ki-duk, eller för den delen Park Chan-wook, Kim Jee-woon eller Na Hong-jin. Dels beror det på hans sätt att utnyttja den långa tagningen för att kommunicera fysiska ansträngningar – svedan i musklerna, kylan i fötterna, flåset i strupen – utan att låta våldet bli scenernas klimax. Utom just den där otäcka scenen i början. Ett slags positionering för en sydkoreansk festivalupplevelse som finner eget liv i den långa kraftansträngningen.
