Efter fredagens invigningsceremoni i ståtliga Draken, komplett med nordisk stjärnglans i form av Liv Ullmann och Ghita Nørby, och en kulturminister som i sitt linjetal om svensk film för ovanlighetens skull lyfte fram filmkritikens betydelse, följde en blåsig, snöig och plaskig lördag som jag ägnade åt att ränna mellan olika biografer. Göteborgs filmfestival är med andra ord definitivt igång.
Om invigningsfilmen Key house mirror, i regi av dansken Michael Noer, var ett säkert kort, gediget men sömnigt, hade jag desto roligare filmupplevelser igår. Först Bruno Dumonts miniserie P’tit Quinquin (läs mer om den i nästa nummer av FLM) och sist Jean-Luc Godards Goodbye to language (läs mer om den i tidigare nummer av FLM).
Däremellan såg jag den portugisiske regissören Pedro Costas senaste kompromisslösa skapelse, där han återvänder till människorna i Lissabons utkanter. Till en början är Horse money en subtil för att inte säga undflyende film, med viskande röster som vittnar om sorg och förlust, men det artar sig och utmynnar i en både privat och politisk traumabehandling.
Ventura ligger i en sjukhussäng i dagens Lissabon, men när han reser sig upp promenerar han i minnets korridorer. Horse money handlar om de själsliga såren efter det omstörtande 70-talet när Portugal genomgick en revolution och Kap Verde blev självständigt. I en plågsam scen står Ventura i sjukhushissen och försöker förklara för en av sina demoner att han faktiskt har pensionerat sig.
Det är en mörk film i dubbel bemärkelse, med omsorgsfullt komponerade och vinjetterade 1.33:1-bilder. Dessvärre var det något som nästan gick förlorat under gårdagens visning eftersom Biopalatset inte maskade duken, vilket ledde till att gränsen mellan filmbilden och det som bara var överbliven duk löstes upp. Det känns tyvärr inte värdigt en festival av Göteborgs kaliber. Även digitala bilder behöver tydliga ramar.
Det går att göra en lagom långsökt koppling mellan Horse money och Måns Månssons Stranded in Canton, gjord tillsammans med Li Hongqi. Det är filmer som utspelar sig under olika historiska betingelser men har det gemensamt att de handlar om män som lämnar sitt afrikanska hemland i hopp om att bryta sig ur fattigdomen. Men numera bär inte alla vägar till kolonialmakten – kongolesen Lebrun har istället farit till klippmöjligheternas Kina.
Det är dock lättare sagt än att bli framgångsrik affärsmän, särskilt när alla försöker blåsa varandra. Stranded in Canton är en enkel men elegant film om en avstannad klassresa, om en värld där alla och ingen kan lyckas. Kanske kan man betrakta den som en förstudie till Månssons filmatisering av Kristian Lundbergs Yarden, som får efterlängtad premiär i höst om allt går som planerat.
