Det ska sägas direkt: Gentlemen är en ganska lökig film. Det är å andra sidan Klas Östergrens litterära förlaga också, och kanske är det däri dess charm ligger – i det grabbiga, romantiska, överdrivna, som är lätt att avfärda men ännu mer tacksamt att sugas upp i. Vännernas spritfester i den lugubra lägenheten på Hornsgatan 29C och de skrönor som skrivs fram i sällskapet kring bröderna Morgan är på intet sätt återhållna. Och varför skulle de? Det är i fiktionen, i det utstuderat skälmska och litterära, som romanen hittar hem.

Men nu är det alltså en film det rör sig om. Gentlemen är en nedklippt bioversion av en miniserie som visas på SVT i vinter, där också uppföljaren Gangsters vävts in. Östergren har själv skrivit manus och Mikael Marcimain regisserat. Frånsett en knastrig ljudläggning är de rent tekniska aspekterna i toppklass. Åtminstone för oss som inte var med känns det sena 70-talets Stockholm perfektionistiskt återskapat, och det med vansinnesprojektets sympatiska självmedvetenhet: alla vet att det är svulstigt, så varför inte köra på? Lägg till stabila skådespelarinsatser från så gott som samt-liga inblandade, och budgeten på 94 miljoner kronor känns nästan – nästan! – motiverad.

Att det har klippts rejält i ett betydligt längre råmaterial märks dock. Stundtals känns Gentlemen som en enda lång trailer. Scenerna förlöper utan att man som tittare hinner försjunka i dem, som ett slags smakprov, en uppvisning: titta här, vad mycket pengar vi har och vilka fina miljöer vi byggt upp! Det är samma problem som i Call girl, Marcimains långfilmsdebut från 2012. Då som nu låg fokus på scenografin, på att skapa en trovärdighet som spelar mindre roll när tittaren inte förstår vad som händer.

I Gentlemen blir det bristfälliga berättandet extra allvarligt. Eskapismen är ju inte bara historiens usp, utan i någon mening också dess tema. I umgänget med Henry Morgan rör sig berättelsens Klas Östergren på ett annat förnimmelseplan; ett förtrollande, sugande sådant, som skakar om och slänger ut honom evigt förändrad. Man kan tycka att filmen, med sin förmåga att tala till multipla sinnen, är ett medium som borde vara väl lämpat att gestalta denna resa.

Men Gentlemen klipper från Gärdesfesten till en jazzklubb i Paris och vidare till tunnlarna under lägenheten på Hornsgatan utan att nämnvärt smörja övergången. Först undrar jag vad jag själv automatiskt fyller i från boken och vad filmen faktiskt berättar. Efter ytterligare någon timme hänger jag inte med alls, vilket på sätt och vis besvarar frågan. Kanske är det så att en historia som Gentlemen kräver romanens vana att hantera parallella lager för att komma till sin rätt. Eller så är det bara dåligt klippt. Hur det än må vara lämnar Marcimain oss otillfredställda vid skeendenas yta.

I intervjuer har Östergren och Marcimain sagt att de valt att ge Maud, Henrys älskarinna och koppling till suspekte nazikapitalisten Wilhelm Sterner, en större roll. Ruth Vega Fernandez gör som alltid bra ifrån sig och ger ett oväntat djup till en annars ganska tröttsam fresterskeschablon. Det hedrar dock filmteamet att de inte valt att försjunka uteslutande i de glassiga miljöer Maud rör sig i, utan också gör nedslag bland sorgebarnet Leo Morgans heroinistkompisar. Här görs en ansats till den svärta och, faktiskt, socialrealism som ger tyngd åt burlesken. Och trots att berättelsen om tysk-svensk vapensmuggling under andra världskriget är som konstruerad för att detronisera Sverige och den svenska självbilden, blir inte heller det mer än en ansats.

Bortom det flådiga nostalgiprojektet är det som om Marcimain inte ens reflekterat över frågor om substans och legitimitet. Men var är Gentlemens konflikt, dess kritiska ögonblick, det som gör den till något mer än killar som har kul? Varför blev det en film och inte, säg, en modelljärnväg?

Långfilm: Gentlemen
Regi: Mikael Marcimain
År: 2014
Land: Sverige
Speltid: 141 min