Det hade kanske varit på sin plats att lyfta fram en förbisedd filmmusikkompositör under den här rubriken, men jag kan inte låta bli att välja en annan film. Och eftersom Eden är en dubbelbottnad kärleksförklaring till den franska dansmusikscen som växte fram på 90-talet, är det inte konstigt att musiken spelar en framträdande roll i filmen. Från filmens öppningsscen där filmens huvudperson Paul nyfiket frågar en dj vem som gjort låten med den glada flöjtslingan (Sueño Latino!) fram till när han två decennier därpå vemodigt står och lyssnar på Daft Punks ”Within”.
I filmen fungerar Daft Punk förresten både som populärkulturell referenspunkt (filmen innehåller en scen där duon spelar upp genombrottssingeln ”Da funk” för första gången på en parisisk lägenhetsfest) och comic relief (dörrvakter som inte hittar några ”Thomas et Guy-Man” på gästlistan). Och regissören Mia Hansen-Løve har förklarat att det är tack vare dem som hon fått tillåtelse att använda övriga artisters låtar i filmen.
Men Eden är inget skamlöst försök att rida på framgångsvågen efter Daft Punks Random access memories, ett album som i sin tur var en hyllning till gruppens dansanta influenser. Hansen-Løve (se även hennes tidigare filmer!) har skrivit manuset tillsammans med sin storebror som själv varit hyfsat framgångsrik plattvändare och producent (googla Sven Love). Med betoning på just hyfsat.
I Cahiers du Cinémas recension liknas Paul vid Daft Punks Salieri. Han är någon som stretar på i skuggan av de största, som får åka med på turné till USA men aldrig når samma erkännande. Å andra sidan verkar Paul ha måttliga ambitioner, han är nöjd så länge han får ett dansgolv att sjuda av liv.
Men det kan vara farligt att aldrig våga växla tempo i livet.
Eden är ingen framgångssaga, tvärtom är det en melankolisk film om vuxenblivande, närmare bestämt om hur åren mellan 20 och 30 snabbt kan passera revy till takterna av medryckande musik. (Ja, det är alltså detta som väntar pojken i Boyhood om han bara fortsätter att passivt betrakta sin omgivning.)
Den feministiska filmtidskriften Cléo sammanfattar det snyggt i sin recension: ”Hansen-Løve takes the stock narrative of single-minded passion and nakedly exposes it. Instead of a young man’s talent and ardour folding into a foolproof recipe for success, she showcases the alternative. Eden strips bare the cultural assumption that male exceptionalism is a bulletproof shortcut to success.”
Men under tiden spelar Paul i alla fall något man kan dansa till.
Lyssna på (delar av soundtracket) på Spotify!
Under rubriken ”Årets bästa…” listar vi 2014 års bästa filmföreteelser.
