Nej, inte av Sony, utan av Nordkorea. Nu är det inte ens klarlagt att det är den unkna diktaturen som ligger bakom den omtalade hackerattacken, och den vidhängande hotbilden mot The interview, men blotta misstanken stärker trots allt bilden av en labil men faktiskt också farlig regim. Nordkorea har till och med fått den amerikanske presidentens uppmärksamhet, något som annars kräver minst ett kärnvapenprov. Nu räckte det med medialt halabaloo efter ett påstått dataintrång mot ett filmbolag som producerat en komedikomplott mot nationens käre ledare.

Andra har gissat att alltihop bara är en noggrant uttänkt lanseringsplan för Evan Goldbergs och Seth Rogens senaste skapelse. Men då har man nog för höga tankar om filmbolagets pr-avdelning. Och med tanke på att Sonys chefer på sistone har fått springa gatlopp efter att deras snaskiga inkorgar läckt ut i media, skulle det isåfall knappast ha varit värt det. (För alla som gillar att kika in bakom Hollywoods kulisser kom dock julafton tidigt i år!)

Men efter att Sony först skjutit upp premiären och amerikanska biokedjor sedan stoppat filmen, av rädsla för att själva hamna i skottgluggen, blev det till slut ändå en juldagspremiär för The interview, på video-on-demand samt ett par hundra amerikanska biografer. Och nu har jag sett den.

Det är verkligen en dålig film.

Det är inte första gången en diktator dödas för skojs skull på film. Jag minns min barndoms Hot shots 2-piratkassett och hur ofta jag brukade titta på den. Det var strax efter Kuwaitkriget och galningen Saddam Hussein var tacksam att karikera som världsskurk. Precis som Kim Jong-uns pappa tio år senare i Team America, en film som försökte utvinna oproportionerligt mycket humor ur det faktum att Kim Jong-il inte kunde skilja mellan l och r.

I The interview framstår Kim Jong-un som minst lika löjeväckande. Bakom den hårt spända masken är han en osäker liten pojke, som hela tiden undrar vad hans pappa skulle tycka. Han är också mer eller mindre amerikaniserad, han älskar Katy Perry, basket och strippor. I själva verket är han nog bara avundsjuk på USA.

Jo, satir ska sparka uppåt och Kim är onekligen ett rättmätigt mobboffer i egenskap av tredje generationens diktator, men det handlar ju också om vem som riktar sparken. När The interview nöjer sig med att konstatera att kejsaren är en karikatyr, och samtidigt sådär lagom självförhärligande utser filmens huvudpersoner till kungamakare, blir resultatet mindre roligt.

Inte minst nu när The interview blivit världspolitik är det alltså värt att påpeka att detta inte är någon modig politisk film. Filmens upphovsmakare har trots allt aldrig själva haft någon anledning att frukta jucheregimens terror, och det är uppenbart att Goldberg och Rogen har handplockat Kim Jong-un på grund av Nordkoreas ”underhållningsvärde” snarare än någonting annat.

Och efter all uppståndelse handlar nu Den Viktiga Diskussionen om filmen över huvud taget inte om nordkoreanskt lidande – utan om amerikansk yttrandefrihet. Haha, där fick ni Nordkorea! Fuck yeah?

Under rubriken ”Årets bästa…” listar vi 2014 års bästa filmföreteelser.