Du har kanske varit med om det själv, man tror att man har sett en film, bestämmer sig för att se om den men upptäcker att man faktiskt aldrig sett den innan. I mitt huvud var Till sista andetaget av Jean-Luc Godard en gullig romantisk 60-talsfilm. I stil med Bonjour Tristesse fast inte lika töntig. Jag kunde inte haft mer fel. Trutiga Jean-Paul Belmondos karaktär, småtjuven Michel, är ett riktigt as. Han säger det själv i sin första replik: Jag är ett rövhål.
Michel tycker att kvinnor är halvmänniskor, de kan inte köra bil och är allmänt odugliga. Dessutom förolämpar han konstant sin flickvän Patricia (Jean Seberg) i uppenbart syfte för att få ligga med henne. Michel försöker alltså sig på en slags tidig 1960-tals-”gameing”. (Gamea = Att försöka få kvinnor intresserade av en genom att först ge en komplimang och sen en förolämpning. Exempel från livet: När en ung kille sa till min kompis bibliotekarien när hon stod i utlåningsdisken ”Vilken ful kofta, men väldigt fin färg.”)
Michel framstår som en patetisk antihjälte, som på sätt och vis är rolig i sin gränslöshet (han skjuter en polis efter fem minuter) och i sitt kvinnohat. Men jag har av någon anledning lite svårt att inte ta det senare personligt just idag. Kanske beror det på att jag igår läste en artikel om Julien Blanc, en raggningsexpert som gått vidare från fjuttiga förolämpningar och börjat ragga med lite tyngre grejer. På sin facebook postade Julien en bild på ett cirkeldiagram över psykisk och sexuell misshandel med kommentaren ”man kan lika gärna använda den som en checklista” och en raggningsstrategi som han lär ut är att gå fram till främmande kvinnor och ta strypgrepp på dem. Allt dokumenteras under charmiga hashtaggen #ChokingGirlsAroundtheWorld.
Med det i huvudet ser jag scenen i Till sista andetaget där Michel tar strypgrepp om Patricias hals, hotar med att strypa henne om hon inte gett honom ett leende innan han räknat till åtta.
Sms:ar min kompis John som alltid älskat Jean-Paul Belmondo och allt han gjort och ber om ett försvarstal.
John: Franska nya vågen kanske inte var så ny i sin kvinnosyn.
Jag: Det verkar vara något som är på väg tillbaka? (Jag tänker att jag kanske är nått på spåren här)
John: Dålig kvinnosyn? Har det varit ute?
Touché. Där dog den spaningen. Men ja, jag ser nog klart den här filmen en annan dag.
