Monsters of film firar helg med att dra på sig svarta handskar och ta strypgrepp på festivalbesökare med genrehyllningar, zombies och motorsågsfrukost. Bland annat. En av mina favoriter är The strange color of your body’s tears, en hypnotisk hommage till italiensk genrefilm som visas ikväll på Horror Night, men som också finns tillgänglig på distans via deras vod-samarbete med SF Anytime.
Den belgiska filmarduon Hélène Cattet och Bruno Forzani håller ihop även utanför jobbet. Vad det äkta paret gör bakom stänga dörrar är förstås deras ensak, men jag misstänker att de ägnat många svettiga stunder framför teven i saftiga dvd-orgies med italiensk genrefilm. För det finns en erotik i deras tolkning av giallo, thrillergenren med rötter i italiensk kiosklitteratur. Det zoomas in på vätskor, svetten rinner längs skalpeller som skär genom genrefernissa. Kroppsdelar lappas ihop i frenetiska montage.
Deras långfilmsdebut Amer uppmärksammades även bortom Fangorias läsarkrets. Den sensuella triptyken skalar upp en kvinnas sexualitet från barnsben, va ett sexuellt uppvaknande i tonåren till en våldsam final som återvänder till den gotiska herrgården där hon växte upp. Den som släpper allt och låter sig dras med i flimret, förföras av de vackra färgerna (additiva primärskrik liknande färgskalan i Suspiria) och gunga till de genrehistoriska musiklånen, kan vänta sig en häftig upplevelse. Dessutom gjort med ett svindlande stort och formsäkert självförtroende.
På något vis var det därför självklart att deras svåra tvåa fick världspremiär just i Locarno, där det inte alls är särskilt ovanligt att uppstudsiga genrefilmer tävlar intill svartvita Kafkafilmer (gjorde såväl innan som efter Berlinmurens fall). The strange color of your body’s tears följer en medelåldersman som återvänder hem till sin lägenhet. Någon har låst inifrån och hans fru är försvunnen, grannarna beter sig skumt och det verkar finnas hemliga gångar i det labyrintliknande lägenhetshuset som rymmer fler frågor än svar.
Återigen blinkas det mot klassiker, inte minst Dario Argentos three mothers-trilogi. Klippningen är våldsammare än tidigare och skapar en tidsrumslig feberyra: bultande, förvirrande, svettig. Liksom Amer är det en film som uppskattas bäst genom att inte försöka hänga med, vilket kan vara svårt om du gillar giallo för dess deckarpussel. Mer logiskt lagda bör rentav ta en Treo innan filmens start.
Avståndstagandet från den narrativa tvångströjan förstärks med experimentella drag – försök att återuppfinna genretypisk ögonsymbolik såväl som mediemetaforiska dödsbilder på kemiska emulsioner. Det senare framstår som en hyllning till genrens analoga guldåldern. Ett hopp om att genren kan fortsätta leva, förvirra och provocera. Trots att pionjärerna har tappat greppet.
