Psykologer tittar på film heter en långlivad ambulerande filmklubb i regi av Jonas Mosskin. Konceptet filmvisning plus efterföljande diskussion om filmen ur ett psykologiskt perspektiv har visat sig populärt. Jag har varit på flera klubbkvällar och det brukar vara intressanta diskussioner, jag minns särskilt samtalet med Anna Odell efter visningen av Lars Lennart Forsbergs antipsykiatriklassiker Misshandlingen för några år sedan.

Samtidigt är det symptomatiskt för samtiden att film numera allt som oftast ska betraktas ur ett perspektiv. Inte för att det inte är intressant att ta del av olika sakkunnigutlåtanden – men tyvärr är saken som uttolkarna är kunniga om sällan film. Att den nya kulturministern Alice Bah Kuhnke förresten inte verkar nämnvärt konstintresserad utan snarare vill betona kulturens demokratiska funktion är förstås bara logiskt. Jag bloggade om den här instrumentella tendensen i samband med debatten om A-märkt förra året.

För det finns problem med att det har blivit mer sällsynt att titta på film ur ett filmiskt perspektiv. Ja, till den milda grad att film inte ens måste betraktas som film utan enbart som debattunderlag. Viktor Flygares text i senaste Arena om Ruben Östlunds Turist är ett lysande exempel på hur illa det kan gå när psykologer tittar på film.

Här finns flera intressanta reflektioner om kulturella vanföreställningar om medelklassen – men också en total tondövhet inför filmen som är utgångspunkten för texten. Istället tolkar han Turist som en psykologisk fallbeskrivning. Visserligen får psykologen understöd av den pratglade regissören som inte alltid gör sina filmer rättvisa utan ibland riskerar att reducera dem till sina hypoteser.

Flygare vänder sig framför allt mot myten ”om att medelklassen till stor del präglas av olika mörka hemligheter ’under den perfekta ytan'”. Visst, filmens historia är tätt sammankopplad med psykoanalysens, och vi har sett många berättelser drivas framåt av att en bortträngning börjar göra sig påmind i huvudpersonens inre. Och Turist fungerar enligt samma mönster.

Det är dock ingen avslöjande observation att filmen innehåller schabloner eller klichéer, liksom att filmens huvudpersoner är om inte karikatyrer så i alla fall tillspetsade typer. Frågan är ju hur det gestaltas – och Turist är just en lek med kulturella förväntningar och föreställningar. Filmen kan säkert ge upphov till ångest, och antar formen av ett kammarspel, men det är knappast tal om något gravallvarligt drama. Det borde om inte annat filmens inramning, som de övertydligt ominösa lavinsprängningarna och Vivaldimusiken på dragspel, ge en fingervisning om.

Men så här skriver till exempel Flygare om filmens upplösning: ”Det blir närmast parodiskt när ’turist’-familjens problem antyds vara på god väg att lösas i och med att Tomas gråtit på riktigt över sin egen lögnaktighet och varit sig själv inför barnen genom att ta en cigg.”

Hört talas om satir?

Flygare kallar Östlunds försök att demaskera medelklassen ”föraktfull mot alla dem som inte ens har möjlighet att sträva mot att skapa det perfekta Instagramflödet med bilder från skidsemestrar”. Det är inte utan att man undrar varför han inte passar på att ge en känga till Turist-föregångaren Sällskapsresan 2 för att den ger en alltför negativ bild av svenskars semesterupplevelser. Tänk på alla som inte ens har råd att åka utomlands!

Eftersom medelklassmänniskor statistiskt sett mår bättre än fattiga människor, bör vi inte göra oss löjliga över medelklassens därmed förebildliga livsprojekt, verkar Flygare mena. Det finns förvisso inget egenvärde i att svartmåla svenska mellanchefers familjeliv, men kanske inte heller i att framställa ett statistiskt säkerställt filmsynopsis?

Och att må bra i all ära – visst måste konstnärer kunna tillåta sig att belysa mer komplexa och motsägelsefulla aspekter av det som förr i tiden kallades existensen. Om man inte tror att människors fåfänga och förmåga att ljuga för sig själv eller sin omgivning försvinner samtidigt som värnskatten lämnar lönekontot.