Det brukar skämtas om att öron aldrig slutar växa, men när jag ser George A. Romero börjar jag på fullaste allvar misstänka något liknande om den moderna zombiefaderns glasögon.
Utöver de små försöken till charmiga, serietidningsliknande animationer är Birth of the living dead en standarddokumentär av det slag som gör sig bättre som extramaterial i tv-soffan (den finns tillgänglig på amerikanska Netflix) än som självständig film i en biosalong (den visades tidigare idag på Monsters of film).
Med indiefilmsanekdoter berättas det tvunget, tröttsamt och talking heads-tätt om hur den snart 50-årsfirande Night of the living dead kom till. Desto mer hettar det till i mittendelen med diskussioner kring representation, om hur den svarta skådespelaren Duane Jones tillför en politisk dimension till ledarfiguren Ben och hur skådespelarvalet bidrar med en historisk laddning till den chockerande slutscenen.
Detta blir utgångspunkten för en större diskussion med spännande resonemang av filmkritikern Elvis Mitchell och Sam Pollard, klippare och professor vid NYU Department of Film and Television. Med arkivbilder tecknas en turbulent tid i det amerikanska samhället som får en att begripa varför Night of the living dead blivit en klassiker, samt varför den än idag kan uppfattas som mer progressiv än de många zombies som hasat efter i tåget.
Därefter fortsätter snacket om populärkulturellt genomslag och så vidare. Intressant förstås, men inget nytt under solen och utan det föregående avsnittets sprängkraft.
