Australiens bästa film genom tiderna? Utflykt i det okända, absolut. Ja, jag har också en öm punkt för Mad Max. Men min röst faller ändå på Wake in fright från 1971. Det kan inte hjälpas att regissören är från Kanada (Ted Kotcheff) och att huvudrollerna spelas av två britter (Gary Bond och Donald Pleasence).
Premiären blev ingen triumf på hemmaplan, men sedan filmen återuppdagades häromåret har den hyllats som ett grisigt mästerverk både där och världen över. Medan Baz Luhrmanns nationalepos från 2008 delfinansierades av Australiens besöksindustri, torde Wake in fright gjort för vildmarksturismen i landet vad Den sista färden gjorde för kanotnäringen i USA.
Obehagligt är bara förnamnet när den snobbige läraren John, ute på obligatorisk tjänstgöring på vischan, inte lyckas ta sig hela vägen hem till Sydney under skollovet utan fastnar i en gudsförgäten håla. Lagern flödar och John hamnar snart i en existentiell bakfylla där varje återställare bara får honom att sjunka ännu djupare.
David Michôd har i sin senaste film The rover istället tacklat framtidens outback – som framstår precis lika storslaget öde som före samhällets kollaps. Men den vildsint förbittrade mannen i huvudrollen, som svikits av sin hustru och förlorat allt, lämnar inget utrymme för nyanser. Därför blir det aldrig hotfullt på riktigt och The rover står sig slätt mot vildmarksklassikern från 1971.
Wake in fright är en desto mer feberdrömsk skildring av manlig kamratskap, där våldet ständigt hotar att bryta ut, men inte behöver förklaras av personliga nederlag. Snyggast sammanfattas det av filmens egen slogan: ”Have a drink, mate? Have a fight, mate? Have a taste of dust and sweat, mate? There’s nothing else out here.”
