Sista filmerna ut i tävlingen hade galapremiär i Cannes i går. Andrej Zvjagintsev slog igenom 2003 med Guldlejonbelönade debutfilmen Återkomsten och har sedan dess haft klippkort till Cannes. Med Leviathan är han tillbaka i tävlan, efter att Elena visades i Un certain regard senast. Borgmästaren i en liten nordrysk stad vill ta över landområdet där bilmekanikern Kolja bor med sin familj. Det allmännas rätt att köpa loss tomten är redan klubbad, men Kolja överklagar och anlitar en gammal vän som numera är advokat i Moskva. Men när ärendet går i långbänk börjar borgmästaren förlora tålamodet, samtidigt som familjen av andra anledningar skakas i grunden. Leviathan utvecklas därefter till ett närmast bibliskt drama. ”Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?” citerar en präst en bit in i filmen ur Jobs bok, men låter slutet på bibelversen vara osagt: ”Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.”
Leviatan, i Bibeln ett sjöodjur, är dels det korrumperade Ryssland, dels den personliga jävelskap som drabbar Kolja. Zvjagintsev är ingen uttalad Putin-kritiker (och låter i en rolig scen några poliser prickskjuta på foton av gamla sovjetiska ledare – dock ej Putin, eftersom det är för tidigt att fälla hans dom), men han skildrar sitt Ryssland i allt annat än positiv dager. Att ge Guldpalmen till en ryss skulle vara politiskt, men Leviathan är så väl berättad (och fantastiskt fotograferad av Zvjagintsevs parhäst Mikhail Krichman) att den är värd att vinna även på konstnärliga grunder.
Oliver Assayas tävlar för fjärde gången, men det var tio år sedan senast. Clouds of Sils Maria handlar om den uppburna skådespelaren Maria som bestämmer sig för att vara med i en nyuppsättning av den pjäs som 20 år tidigare innebar hennes genombrott. Nu ska hon dock spela den äldre av de två huvudrollerna, och tvekar inför vad det innebär. Pjäsförfattaren, en nära vän till Maria, har just gått bort, och hon reser till hans hem i Alperna för att förbereda sig tillsammans med sin assistent Valentine.
Clouds of Sils Maria är oundvikligen en smula teatral; större delen av dialogen består av att Maria och Valentine läser manus och diskuterar pjäsens innebörd. Men spelet är bra: Juliette Binoche som Maria och Kristen Stewart som Valentine har jättefin kemi – jag skulle gärna se dem tillsammans flera gånger. Även Chloë Grace Moretz (som jag länge tyckt varit en av Hollywoods mest överskattade ) överraskar, som Lindsay Lohan-strulig starlet tilltänkt för den yngre roll som en gång var Marias. Binoche skulle kunna vinna priset för bästa kvinnliga skådespelare – om det inte vore för att det är ovanligt många bra, stora kvinnoroller i årets tävlingsfält. Någon Guldpalm till Assayas blir det dock inte.
