En av få filmer i Cannes som kommer att hålla hela vägen till nästa Oscarsgala är Bennett Millers tragiska sportdrama Foxcatcher – som till råga på allt är baserat på verkliga händelser. Jag ska erkänna att jag blev orolig när jag fick veta att den geniale spelevinken Steve Carell skulle göra rollen som den labile mångmiljonären John du Pont. Men Carell lyckas, lösnäsa till trots, balansera på rätt sida om löjlighetens rand. Det kommer garantera resultera i några nomineringar nästa galasäsong.
John du Pont är en världsfrånvänd man med otrygg anknytning, vars mamma verkar älska sina hästar mer än honom, som för en ganska anonym tillvaro på familjegodset. Även om han ser sig själv som en av landets ledande fågelskådare, filantroper och filatelister.
Men nu har han bestämt sig för att återupprätta nationens (maskulina) ära – med ett OS-guld i brottning. Året är 1987 och man inbillar sig att han nyligen har sett Rocky IV.
Han kan just ingenting om sporten men bygger upp en träningslokal och värvar regerande OS-mästaren Mark Schultz, som trots titeln i Los Angeles lever ett ensamt och oglamoröst liv. Mark är redo att kliva ut ur sin storebrors skugga, den regerande OS-mästaren Dave Schultz, och blir som vax uti du Ponts famn.
Channing Tatum är som vanligt bäst när han får använda hela sin lekamen. Genom den lyckas Foxcatcher fånga vilka dramatiska konsekvenser elitidrottens höga personliga insatser kan leda till. När den osäkre Mark, som filmen antyder har någon mildare form av kognitiv funktionsnedsättning, förlorar en match i uttagningarna till Seoul-OS och frossar i dessertmenyn på hotellrummet tänkte i alla fall jag på kulstötaren Jimmy Nordin och hans urspårning under friidrotts-EM 2006.
Psykologin är inte avancerad men effektiv och resulterar i en tät och ruggig film. Kompetent utan överraskningar. När det går upp för du Pont att blod är tjockare än dollarsedlar, och att han inte kan köpa Daves chosefria charm för pengar, är spelet över. Alla är förlorare.
