Apropå att Cannes älskar åldrade giganter medverkar Mike Leigh i årets tävling – med en film som handlar om en annan upphöjd konstnär. Omedvetet eller ej rymmer 1800-talsfresken Mr. Turner rentav scener som skulle kunna fungera som parodier på just kampen för att ta sig in i festivalens finrum.
På kungliga konstakademien hängs de senaste målningarna ut enligt ledamöternas tycke och smak. En dag tröttnar William Turners mindre lyckosamma konstnärskollega Benjamin Haydon på att hans målningar förpassas till vestibulen och skäller ut den trångsynta kommittén för att premiera förutsägbart porträttmåleri framför konstnärlig förnyelse. Känns klagosången igen?
Men jag tyckte om Mr. Turner, om än inte för dess gråtmilda kvalitéer eller rossliga humor. Kanske är det väl generöst att säga att filmen bidrar till konstnärlig förnyelse av biopicgenren, men jag uppskattar den av samma anledning som den säkert kommer kritiseras för att vara ofokuserad.
För Leigh gör ingen noggrant utmejslad karaktärsteckning, vi blir liksom aldrig helt på det klara med Turners inre konflikter, men fångar i gengäld hans strävsamma arbete (och mindre pliktmedvetna familjeliv) genom flera lager vemod.
Kanske kan det inte heller räknas som konstnärlig förnyelse att späcka sin filmbiografi om Englands mest kände landskapsskildrare med måleriska bilder, låt vara att det oftast handlar om interiörer. Men det finns gott om kompositioner att försjunka i under filmens (väl långa) speltid. Ta bara öppningen vid en holländsk flod, där Turner snart uppenbarar sig vid stativet efter att själva motivet, två kvinnor på promenad, passerat förbi kameran.
Senare i filmen finns det en scen som visar hur sårad Turner blir när hans senare målningar avfärdas. Inte ett öga torrt hos Cannes programkommitté, får vi förmoda. Leigh kanske har säkrat ett livstidskontrakt på rivieran, men jag tror ändå inte att Mr. Turner blandar sig i striden om Guldpalmen.
