Cannes-historien är full av politik, och valen av tävlingsfilmer och vinnare har gång efter annan kritiserats för att vara ”politiska”. I år har det snarare klagats på att för få av filmerna har någon verklig, politisk tyngd. I dag ändrades det, med två filmer i det officiella programmet som zoomar in på Ryssland och Ukraina.
Michel Hazanavicius, som tävlade med The artist häromåret och gick vidare till att vinna Oscars och all världens gunst, är denna gång här med en helt annan film. The search utspelar sig under det mindre kända andra Tjetjenienkriget 1999 och skildrar krigets helvete ur tre personers perspektiv: en nioårig tjetjensk pojke som ser sina föräldrar skjutas och tar till flykt, en fransk människorättsobservatör som stångas mot EU-byråkrater som vägrar erkänna att kriget är en humanitär katastrof samt en ung ryss som tvingas in i arméns pennalistiska hierarki.
Hazanavicius kommer kanske inte med något nytt (och en del journalister har klagat på att konflikten är inaktuell, även om Hazanavicius är noga med att poängtera att Putin var premiärminister 1999), men The search är ändå en av de senaste årens starkaste antikrigsfilmer. Den kanske inte vinner Guldpalmen, men juryn kan mycket väl vilja sända en ”politisk” signal med att ge den något pris.
Otvetydigt aktuell är däremot Sergej Loznitas Maidan, som visas utom tävlan. Ukrainske Loznitsa som under 10-talet tävlat i Cannes med sina två långa spelfilmer My joy och In the fog, inledde sin karriär som dokumentärfilmare. Där är han nu tillbaka, med en film om de folkliga protesterna mot Viktor Janukovytj på Maidan-torget i Kiev under 2013 och 2014. Jag har själv inte sett filmen, men den hyllas redan som hans bästa, och som en återgång till dokumentärfilmens journalistiska rötter. Låt oss hoppas att den mycket snart visas i Sverige.
