FILM. Stray dogs (Tsai Ming-liang, 2013). Se den här.

Den långa tagningen i film, såsom den förstås i realistisk filmteori, aktiverar och låter åskådarblicken orientera fritt i vidöppna bildplan. Ett sökande som bygger på en demokratisk idé, men som också kan styra mot ett slags återvändsgränd ifall bildernas möjligheter stryps av narrativ hopplöshet. Just detta gör Tsai Ming-liangs Stray dogs till en frustrerande, melankolisk och inte minst utmanande film, där alla vägar leder till samma ändhållplats och den generösa speltiden är som kvarsittning inför en sträng läxa om misslyckat föräldraskap.

I sällskap av Hou Hsiao-hsien och Edward Yang räknas den malaysiskfödde filmskaparen till toppskiktet inom den taiwanesiska filmens andra nya våg. Sensibla mästerregissörer som besitter tålamod och rikligt belönar uppmärksamma åskådare som villigt inväntar scenernas sista andetag. Och Tsai tar sannerligen god tid på sig i sin karriärs mest krävande film, uppbyggd i en serie till synes oändliga tablåer – vissa av dem angränsar till synvillor, andra är mer som känsloregistreringar av triviala händelseförlopp i realtid.

En ensamstående pappa arbetar som skylthållare, fastslagen i trafiken liknande en levande reklampelare för nybyggda lägenheter. Själv bor han i ett fallfärdigt krypin tillsammans med en äldre son och yngre dotter. Sonen tar emot och håller reda på faderns dagsinkomster, vilket får sin förklaring när den senare tjatar till sig pengarna för att finansiera ett känsloladdat fylleslag. Sprit, snor och tårar blandas ut med tungt regn – vätskor som spelar en central roll i filmens emotionella formuleringar, utspelade i ensamhet och av situationens tragik snarare än manusskrivna provokationer.

I en särskilt plågsam scen blötläggs en slirig passage för den alkoholpåverkade pappans desperata försök att tvinga med barnen till sjöss och fly den miserabla verkligheten. Som tur är lyckas han inte. En kvinna, en namnlös välgörare från livsmedelsbutiken där dottern driver runt på dagarna, räddar barnen undan deras öde. Hon omfamnar dem i ösregnet i en lång tagning, en av de vackraste jag sett i år och som hade varit en hoppfull slutbild. Tyvärr blir det bara en svajig repstege till de herrelösa valparnas nästa incheckning.

Kvinnans hem, ett mystiskt ingenmansland med stora sprickor längs väggarna, huserar pappans ambivalenta födelsedagsfirande. Stum, matt och frusen står han förvirrad och frågande till illusionen av den lyckliga kärnfamilj som vacklar i mörkret, svagt upplyst av brinnande tårtljus i drömlik chiaroscuro. Är det en dröm? En febrig hallucination utlöst av den nyktre alkoholistens återfall? Det finns ingen plats för honom i det tillfälliga familjeporträttet, lika förgängligt som tårtljusens livslängd, och han tvekar när de ber honom att blåsa ut ljusen. Jag förstår varför.

Här sker den stora brytpunkten och det sista farvälet till verkligheten. Perspektiven skiftar förvisso mellan scenerna men är alltid konsekvenser av pappans beteende, som om han ensam bär ansvar till att vi kedjats fast i det deterministiska koppel som Tsai aldrig riktigt lossar på. Även när pappan delar rum med andra karaktärer, liknande i tårtscenen, är han livlöst regisserad intill de glada barnen som utom räckhåll signalerar ett framtidshopp som redan runnit ur hans kropp.

Istället för en förlösande återförening fortsätter han att sväva bort, tyna bort, tills barnens skratt blir ett avlägset eko i det tomrum som en gång rymde ett familjedrama. Pappans gradvisa svek förstärker distanseringen tills Stray dogs – . Kvar återstår straffet – det formalistiska fängelse som murats ihop med realistisk filmteori. Jag fryser om händerna, försöker att få igång blodcirkulationen i fötterna, tar vid sluttexterna upp mobiltelefonen och får syn på min nyfödda son. Det regnar utomhus och jag fortsätter att titta på bakgrundsbilden. Just då rumsligt separerade, men åtminstone medverkar vi fortfarande i en och samma film.