Bok: Sleepless in Hollywood
Författare: Lynda Obst
År: 2013
Land: USA
Sidor: 164
I helgen såg jag Pacific rim, Guillermo del Toros film om rymdmonster som attackerar jorden från en spricka i havsbotten, och de ryssar, kineser, japaner och amerikanare som bekämpar dem iklädda gigantiska robotdräkter. Å ena sidan en gladlynt och pojkaktig mashup på Godzilla, Ultraman och Transformers. Å andra sidan ett närmast perfekt exempel på vad Hollywoodproducenten Lynda Obst kallar ”The New Abnormal” i sin nya bok Sleepless in Hollywood. En film stöpt efter de snabbast växande filmmarknaderna Rysslands och Kinas (och förvisso även Sydkoreas och Japans) preferenser i fråga om genre, skådespelare och teman.
Obst menar visserligen att Hollywood aldrig har varit en normal plats, men gör en poäng av att skilja på det nya och det gamla abnormala som existerade bara för tio år sedan. Skillnaderna är stora, kanske större än man först kan tro, och tar sig uttryck i hur de stora filmstudiorna väljer och värderar filmprojekt samt varifrån de största intäkterna kommer. Obst, som gjort filmer som Sömnlös i Seattle och Fisher king, skriver krönika över denna utveckling och låter sin egen karriär spegla utvecklingen samtidigt som hon flikar in intervjuer med Hollywooddignitärer som bidrar med förklaringsmodeller och fakta. Det är skarpt, snärtigt, detaljerat och mycket aktuellt.
Vad är det som hänt då? Obst låter forne Foxhöjdaren och numera fristående producenten Peter Chernin formulera sin tes: Hollywood, och därmed en stor del av filmen i världen, peakade åren 1995-2005 och det är fullt möjligt att branschen aldrig blir lika lukrativ igen. Decenniet ifråga skulle man kunna kalla köp-dvdns årtionde. En period då filmkonsumenterna var beredda att betala femton dollar för en dvd – jämfört med åtta dollar i månaden för ett Netflixkonto eller fyra dollar för att hyra en film digitalt. För filmstudiorna innebar detta en katastrofal omvälvning. Under guldåren kom 50% av vinsten från dvd. Eller formulerat på annat sätt – över ett par år sjönk vinstmarginalen från 10% till 5%.
Studiornas reagerade med att a) leta efter nya tillväxtsektorer vilka man fann, kanske inte som väntat på internet, utan i länder där biografgåendet växer snabbast och att anpassa filmerna därefter, b) producera färre titlar med större budgetar (de superblockbusters som George Lucas och Steven Spielberg, som med Stjärnornas krig och Hajen ironiskt nog är genrens självskrivna föräldrapar, tidigare i år förutspådde skulle bli branschens undergång) och kanske viktigast, c) i princip bara producera projekt med ”preawareness” som kan generera uppföljare (superhjältefilmer, spinoffer på tv-serier, filmatiseringar av tweensuccéer som Twilight och Hunger games, reboots, och leksaksspinoffer som Transformers).
Utvecklingen är längst gången i USA men även i Sverige ser vi allt fler projekt med tydlig ”preawareness”: filmatiserade bästsäljare, biopics och uppföljare, som Snabba cash, Monica Z, Palme, Hur många kramar finns det i världen och förstås de lokala pionjärerna i sammanhanget, Beck och Wallander.
Detta har gjort det svårare för romkomspecialister som Obst, och alla andra som jobbar med originalprojekt som inte lämpar sig för uppföljare, att få sina projekt finansierade. De filmer utanför blockbustergenren som produceras inom Hollywood kommer från de allra mest kända regissörerna och skådespelarna som i kraft av sitt namn kan knuffa igenom projekten själva eller så produceras de med finansiering oberoende av studiorna.
Obst sammanfattar det mycket pregnant: ”There it is. Preawareness. The enemy of originality”. Originaliteten och talangen har istället migrerat till tv-produktioner och det är ingen slump att det säsongsbaserade tv-dramat blommat under samma period när Hollywood sequelifierats.
Samtidigt är bilden inte svartvit, det görs strålande superhjältefilmer, komedier utan ”preawareness” som Bridesmaides tar världen med storm och det görs trots allt en hel del bra film men inte lika ofta inom Hollywoodsystemets studiogrindar som förut. Något som i sig kanske rentav är hoppfullt?
