Vi har följt regissören Jafar Panahis ojämna men modiga kamp mot den iranska förtryckarapparaten de senaste åren. Efter sitt stöd till den gröna revolutionen år 2009 hamnade han i onåd hos regimen. Han greps, släpptes och greps igen. I december 2010 dömdes han så till sex års fängelse och 20 års yrkesförbud.

Filmvärldens uppslutning har varit kompakt. På 2010 års Cannes filmfestival var Panahi hedersordförande i sin frånvaro, eftersom han inte tilläts lämna Iran. Året därpå visades hans protestfilm This is not a film på festivalen, enligt legenden utsmugglad i ett usb-minne gömt i en tårta. Den experimentella performancefilmen fick även svensk biopremiär genom Folkets bios försorg.

När Closed curtain, den andra film som Panahi spelat in i hemlighet, visades i Berlin tidigare i år protesterade det iranska kulturministeriet mot festivalens bristande omdöme. Det var också då Maryam Moghaddam hamnade på regimens svarta lista. Hennes pass konfiskerades på Teherans flygplats och det senaste halvåret har hon förvägrats rätten att lämna landet. Hon är dessutom förbjuden att arbeta.

Det är inte bara Maryam Moghaddam och Jafar Panahi som regimen har försökt tysta. Och de som inte har stoppats genom arbetsförbud eller fängelsedomar har flytt utomlands för att göra film. Abbas Kiarostami spelade in sin senaste film i Japan, Asghar Farhadi i Frankrike och filmfamiljen Makhmalbaf arbetar numera med London som bas.

Det är självklart helt förkastligt att filmskapare inte kan arbeta utan att riskera repressalier. Men utöver ett par nyhetsinslag har det varit märkligt tyst om en svensk skådespelare som fått sin frihet allvarligt kringskuren bara för att ha arbetat med en av världens främsta filmregissörer.

Därför har vi valt att uppmärksamma Maryams öde och gjort detta upprop. Vi gör det dels för att visa Maryam vårt stöd, dels för att visa regimen vårt bestämda missnöje.

Att de ledande skikten i Iran knappast är oberörda av de prestigeförluster som filmvärldens tidigare protester orsakat, framgår bland annat av kulturministeriets kritik mot Berlins filmfestival tidigare i år.

Och det har inte varit svårt att få människor att engagera sig i Maryams sak – alla  kollegor och arbetskamrater som vi har varit i kontakt med har slutit upp bakom henne.

Maryam förklarar i Jonas reportage att den iranska filmbranschen är på helspänn inför den nyinsatte presidenten Hassan Rouhanis vägval. Och bara den senaste veckan har det kommit ett par indikationer på en iransk glasnost. Rouhani uttrycker sig inte bara positivt om Obamas diplomatiska trevare, häromdagen kungjordes att elva politiska fångar ska friges och tidigare i veckan återöppnade branschorganisationen House of cinema (som stängdes igen för 20 månader sedan, enligt presidentens egen Twitter av så kallade ”hard-liners”).

Frågan är om det handlar om symboliska eftergifter och beräknande geopolitiskt spel eller om han verkligen stakar ut en ny riktning för landet. Det skulle isåfall vara på tiden. Till dess fortsätter vi höja rösten.