Ingen klassiker är så helig att den inte går att förvandla till ett uselt high school-drama. Emma blev Clueless. Så tuktas en argbigga blev 10 orsaker att hata dig. Trettondagsafton blev She’s the man. Alfred Hitchcock spelar visserligen inte i samma liga som Austen eller Shakespeare. Men skräckserien Bates motel – ett slags förspel tillika gravplundring av filmen Psycho – är minst lika tonårsenfaldig och överflödig som vilken hollywoodsk Shakespeare-romkom som helst.
Den elake skulle kunna likna serien vid en slasherversion av Muppet babies. Den hämtar några av ingredienserna från förlagan, men saknar i stort sett allt som gör den njutbar. Hitchcocks småstadsidyll har bryskt förlagts till ett slags småruggigt Smallville – eller en andra sorteringens Twin Peaks, om man så vill – där en fumlig, men pubertetscharmig Norman Bates tampas med en milfig mor, mystiska bybor och sin blyghet för tjejer. I bakgrunden harvar lokalpolisen med en mordutredning och när en bortglömd halvbror till Norman plötsligt dyker upp och gör anspråk på sin del av moderns uppmärksamhet tar det naturligtvis hus i helvete.
High school-klichéerna, den förutsägbara dramaturgin och de slentrianmässiga nedåkningarna i deckardiket är naturligtvis trista nog. Det som främst gör Bates motel till ett sövande projekt är dock dess bristande fingertoppskänsla för Psycho-mytologins själva epicentrum: mrs Norma Bates. En gestalt vars själva poäng består i att hon faktiskt inte finns på riktigt.
Mrs Bates har nämligen aldrig varit avsett som något annat än en freudiansk skugga på väggen. Hon är ett mammamonster inte så mycket på grund av själva sin existens, som vad sonen gör med de incestuösa minnena av den. Det förstod till och med två av de tre slafsiga uppföljarna till Hitchcocks klassiker. I Psycho II framkallar hämndlystna släktingar till ett av den första filmens offer en ny psykos hos Norman genom att telefonterrorisera honom och härma moderns röst. I del tre är det en sexig tillika förrymd nunna som kickar igång Bates sexualkomplex och mordiska misogyni.
Naturligtvis är det även moderns mångtydiga och liksom undanglidande kvaliteter som har gjort att fenomenet mrs Bates i snart sex decennier inte bara har tilltalat freudiander, utan har gjort henne seglivad som analysobjekt för filmvetare i stort. Feministiskt orienterade uttolkare har betraktat henne som en mörkt satirisk skildring av den patriarkala skräcken för kvinnlig sexualitet och agentskap. Queera filmvetare har utforskat det tidiga 1900-talets normativa fixering vid det moderliga inflytandet på sexualitet och hur Norman Bates, som spelades av någorlunda öppet homosexuella Anthony Perkins, i så fall ska läsas. (Jag arbetar själv på en bok i ämnet.) Och konservativa har sett ett varnande exempel på hur det kan gå när söner får växa upp utan manliga förebilder, utlämnade till en ensamstående moders ömma omsorger.
Följaktligen är det närmast beklämmande att se den begåvade Vera Farmiga försöka gjuta liv i tv-seriens inte alls särskilt mystiska, utan snarare prosaiskt flirtiga och småpilska Norma Bates. Det är en roll som helt enkelt aldrig har varit avsedd att gestaltas, utan snarare utgör ett Rorschachtest för en 60-talspublik djupt präglad av sin tids fascination för psykoanalys och förakt för allt som liknar kvinnligt inflytande. Det hjälper heller inte mycket att Freddie Highmore i rollen som den unge Norman gör sin allra bästa Perkinsimitation, trots att hotelliggare och taxidermi bytts ut mot smartphones och mangaporr. Det blir helt enkelt aldrig särskilt otäckt, kvalmigt eller ens incestuöst, trots att Norma strippar, slickar sig om munnen och åmar sig inför sin storögda son.
Bates motel är och förblir ett lika kapitalt felslut som en dramatisering av tillverkningen av Citizen Kanes Rosebud vore. En hemlighet, ett mysterium, blir trots allt inte särskilt fantasieggande när den avslöjas redan i seriens första scen. Naturligtvis går det att göra tv-drama av det – men varför i all världen då?
