Den tyske regissören och galenskaparen Werner Herzog intervjuades i New York Times i november 1997, knappa månader efter premiären av Harmony Korines Gummo – en regidebut vars aggressiva death metal och oborstade husvagnsestetik fällde ut som ett krokben mot konservativa kritiker. Men Herzog däremot, aldrig främmande för att gå under radarn, såg en själsfrände i Korine. Särskilt efter att han i en scen upptäckt hur den unge regissören tapetserat ena väggen med stekt bacon.
Anekdoter liknande denna har spätt på myten om Harmony Korine: en obscen, rebellisk enfant terrible, i direkt kontrast mot 1990-talets mer publikvänliga amerikanska independentfilm à la Harvey Weinstein och dennes Miramax Films. Att Korine inte var någon Oscarsutmanare kunde man dock ana redan i hans genombrott, då han som 19-åring skrev manuset till Larry Clarks utskällda Kids och medverkade i en biroll som pillerknaprande hipster.
Med allt smalare filmer lugnade sig stimmet, förutom rykten liknande hur Harmony Korine bannlysts från David Lettermans show (efter att talkshowvärden ertappat regissören i gästlogen med att rota runt i Meryl Streeps handväska). Men det tog inte lång tid för hajpen att komma ikapp när hans nya projekt Spring breakers utannonserades, med skådespelaranslutningar från såväl James Franco som tonårsidolerna Selena Gomez och Vanessa Hudgens. Det är en våldsam historia om hur ett gäng tonårstjejer rånar en diner för att finansiera vårlovsfirande i Kalifornien
På papperet låter projektet som ett öppet mål för att svära i Disneykyrkan och svärta ner deras pryda stjärnstall med ett dekadent smörgåsbord, strösslat med MTV-reality, Girls gone wild och den usla dubstep som gjort Skrillex till världsartist (han bidrar med flera låtar till soundtracket). Och inledningsscenen är ett kamouflerat frosseri i just detta – en glimt i en kulturell kloak där manliga blickar riktas mot nakna bröst som duschas med ljummen plastmuggsöl i slowmotionsekvenser.
Men sedan händer något. Tjejgänget hamnar i häktet men löses ut av Alien (Franco), en rappande gangster med cornrows och grills. Nu är det som om kameran druckit purple drank och ljudspåret utsatts för en chopped & screwed-remix, medan närbilderna på Francos tänder och tunga antyder Korines närhetslängtan. Tidsplanen smälter samman i åtskilliga montage, pistolljud typiska för gangsterrap används som ljudbryggor, repliker repeteras om och om igen: ”Spring break… Spring break… Spring break forever”.
Om det i startskedet är som att filmen talar karaktärernas språk, återvinns smutsen successivt tills ruset – förstärkt med artificiell ljussättning och neonfärgade kläder – renas och löses upp i abstraherad skönhet. Den märkligaste sympativinsten sker när Alien sitter vid sitt piano med utsikt över solnedgången och tjejerna ber honom att spela något, en önskan som uppfylls med Britney Spears smöriga radiohit ”Everytime”. Först framstår scenen som en genväg till billiga skratt, men Francos oförfalskade hängivenhet fortsätter tillräckligt länge för att åhörarna ska stämma in i kören och tramset tillåts teckna en sällan skådad sårbarhet. Det fortsätter tillräckligt länge för att Korine stannar kvar och deltar.
Det är uppenbart att karaktärerna härstammar från samma plats som en gång skapade Telly, den osympatiske playern i Kids som ändå klingar sannare än lejonparten av huvudpersonerna som vanligtvis syns till i tonårsskildringar. Antagligen för att Kids på många sätt var en äkta ungdomsfilm; inte ungdomsfilm som i en film för hela familjen om ungdomar, utan en film som faktiskt fann resonans bland jämnåriga medan vuxna rasade, lobbyorganisationen MPAA svartlistade och religiösa grupper protesterade.
Efter Gummo och det senare VHS-experimentet Trash humpers har Haromy Korine anklagats för att vara en distanserad observatör, en som drar nytta av fördomsfulla white trash-kulisser för att leda ett socialt safari. Men filmernas miljöer är i själva verket utkanter av hans egna hemkvarter i Nashville, Tennessee. Han är inte där för att exponera eller fälla domar, snarare för att umgås med likasinnade. Som om världen vore hans cirkus och befolkningen hämtad från ensemblen i Tod Brownings Freaks.
Vid 19 års ålder visade han hur hiv passades som en basketboll bland skejtarkids i New York, nu följer han upp med blod och bikinis i soliga Florida. Tillsammans med den fyrhövdade Alice djupdyker han i kaninhålet för att utforska den svettiga solsidan av desillusionerad ungdomsmytologi. Emellanåt krackelerar dock den drömska illusionen av tjejernas mobilsamtal till sina föräldrar, uppspelade som telefonsvarsmeddelanden. Obesvarade biktbekännelser som aldrig kommer välsignas eller förlåtas.
När vänner av ordning borstar bort dammet från ungdomarnas leverne fortsätter Harmony Korine villigt att vandra in i unga, dumma dimmor. Och om man lyssnar riktigt noga, är det att man kan höra hur karaktärerna besvarar hans kärlek med det klassiska mantrat från Brownings film: ”We accept you, one of us! One of us!”
