fbpx
Kritik & essä Lyra Ekström Lindbäck, 8 maj 2013

Sista tangon i Stockholm

En film som cementerar våra fördomar om vem som riskerar att bli utsatt för våld i nära relationer
Vi

Hur ska man egentligen skildra mäns våld mot kvinnor? Vi bad litteraturkritikern Lyra Ekström Lindbäck recensera Mani Maserrats Vi.

Vi är något så problematiskt som en film om mäns våld mot kvinnor som inte är feministisk. Faktum är att den är direkt kvinnoobjektifierande. Vi får följa en kärleksrelations utveckling från nyförälskelse till våld och förnedring. Gustaf Skarsgård spelar den småpatetiska och tunnhåriga Krister, som vi redan innan filmen har börjat fattar är ett manipulativt as. Anna Åström innehar den andra huvudrollen: naiv, docksöt och intet ont anande. I filmens inledningsscen står hon och applicerar läppglans på skoltoaletten, och träder sedan flickaktigt troskyldig in i lärarrummet för att hälsa på sina nya kollegor. Bland dem finns Krister. Ögonkontakt uppstår. Sedan tar det heterosexuella monogama maskineriet över, strax har de flyttat ihop. Och kammarspelet kan börja.

Frågeställningen är ungefär: Hur kan en kärleksrelation bli till ett helvete? Svaren som filmen tillhandahåller är enkla och schablonartade. Kristers fysiska styrka framhävs gång på gång som utgångspunkt för relationens skeva maktfördelning. Han lyfter omkring henne, balanserar upp henne när hon snubblar, ligger över henne i sängen och kontrollerar hela sexet. Ida är liten, eftergivlig, genomgod och lättledd. Kontrasten mot hennes bästa kompis Linda, som spelas av Rebecca Ferguson, framhävs om och om igen. Det är den söta och goda som ställs bredvid den utmanande och tuffa. Första gången vi träffar Linda riktas kameran bokstavligen rakt ner i hennes urringning. Objektifieringen av kvinnornas kroppar är en röd tråd genom hela filmen. Kameran sveper återkommande över deras rumpor och bröst. Men Linda framstår med sina svarta kläder, sitt röda läppstift och sin cyniska humor som för all framtid skyddad från mäns strukturella våld mot kvinnor. Och här blir filmen inte bara fördomsfull och förutsägbar, utan direkt farlig.

Regissören Mani Maserrat har kallat Vi för ”en skräckfilm om kärlek”. Inte en sekund i biosalongens mörker är jag beredd att hålla med honom. Det är inte kärlekens baksida som vi bevittnar när Krister halar fram sin kuk och pissar på Ida, som livrädd ligger med kinden pressad mot köksgolvet.

Vi är en film om psykisk och fysisk misshandel, ett våld som är en del av det patriarkala förtryck som strukturerar vårt samhälle. Men eftersom både Maserrat och manusförfattaren Jens Jonsson verkar sakna den grundläggande feministiska bildning som krävs för att ta sig an ett sådant problemkomplex blir filmen direkt motbjudande. Genom att cementera bilden av att det bara är en viss sorts kvinnor som dras in i misshandelsrelationer skickar filmen ut budskapet att ens beteende hänger samman med risken för att bli utsatt. Även om upphovspersonerna inte har haft en sådan avsikt innebär det att man lägger över skulden på den drabbade. Jag mår verkligen dåligt när jag tänker på hur många som kommer att matas med det här budskapet.

Det enda som lyfter filmen något, förutom möjligen Rebecca Fergusons förvånansvärt laddade uttryckssätt i en väldigt tråkigt skriven roll, är de dynamiska valen i bildkompositionen. Vi får se Idas och Kristers relation växa fram i skeva vinklar genom trappräcken, runt gavlar och i reflektionsytor. Med en ofta handhållen kamera etableras en ömtålig ögonblicklighet, som i ett mindre förutsägbart manus hade skapat en ängslig inlevelse hos publiken. Tyvärr är dialogerna outhärdligt klyschtyngda, och huvudkaraktärerna är och förblir mycket platt skrivna, oavsett hur väl Åström och Skarsgård spelar dem. Ida porträtteras inte som ett handlande, motsägelsefullt subjekt – snarare framställs hon som en snäll sexualiserad docka som man på sin höjd kan tycka synd om. Publiken dras aldrig in i Kristers manipulativa sätt, de glidande ögonblicken när man själv hamnar i den utsattas situation och nästan börjar tro på hans skuldbeläggande uppstår aldrig. Det verkar inte heller ha varit filmens ambition. Vi är inte någon subversiv skildring av strukturella förtryck, utan en film som cementerar våra fördomar om vem som riskerar att bli utsatt för våld i nära relationer. Se den inte.

Annons