fbpx

Sista tangon i Stockholm

Vi

Hur ska man egentligen skildra mäns våld mot kvinnor? Vi bad litteraturkritikern Lyra Ekström Lindbäck recensera Mani Maserrats Vi.

Vi är något så problematiskt som en film om mäns våld mot kvinnor som inte är feministisk. Faktum är att den är direkt kvinnoobjektifierande. Vi får följa en kärleksrelations utveckling från nyförälskelse till våld och förnedring. Gustaf Skarsgård spelar den småpatetiska och tunnhåriga Krister, som vi redan innan filmen har börjat fattar är ett manipulativt as. Anna Åström innehar den andra huvudrollen: naiv, docksöt och intet ont anande. I filmens inledningsscen står hon och applicerar läppglans på skoltoaletten, och träder sedan flickaktigt troskyldig in i lärarrummet för att hälsa på sina nya kollegor. Bland dem finns Krister. Ögonkontakt uppstår. Sedan tar det heterosexuella monogama maskineriet över, strax har de flyttat ihop. Och kammarspelet kan börja.

Frågeställningen är ungefär: Hur kan en kärleksrelation bli till ett helvete? Svaren som filmen tillhandahåller är enkla och schablonartade. Kristers fysiska styrka framhävs gång på gång som utgångspunkt för relationens skeva maktfördelning. Han lyfter omkring henne, balanserar upp henne när hon snubblar, ligger över henne i sängen och kontrollerar hela sexet. Ida är liten, eftergivlig, genomgod och lättledd. Kontrasten mot hennes bästa kompis Linda, som spelas av Rebecca Ferguson, framhävs om och om igen. Det är den söta och goda som ställs bredvid den utmanande och tuffa. Första gången vi träffar Linda riktas kameran bokstavligen rakt ner i hennes urringning. Objektifieringen av kvinnornas kroppar är en röd tråd genom hela filmen. Kameran sveper återkommande över deras rumpor och bröst. Men Linda framstår med sina svarta kläder, sitt röda läppstift och sin cyniska humor som för all framtid skyddad från mäns strukturella våld mot kvinnor. Och här blir filmen inte bara fördomsfull och förutsägbar, utan direkt farlig.

Regissören Mani Maserrat har kallat Vi för ”en skräckfilm om kärlek”. Inte en sekund i biosalongens mörker är jag beredd att hålla med honom. Det är inte kärlekens baksida som vi bevittnar när Krister halar fram sin kuk och pissar på Ida, som livrädd ligger med kinden pressad mot köksgolvet.

Vi är en film om psykisk och fysisk misshandel, ett våld som är en del av det patriarkala förtryck som strukturerar vårt samhälle. Men eftersom både Maserrat och manusförfattaren Jens Jonsson verkar sakna den grundläggande feministiska bildning som krävs för att ta sig an ett sådant problemkomplex blir filmen direkt motbjudande. Genom att cementera bilden av att det bara är en viss sorts kvinnor som dras in i misshandelsrelationer skickar filmen ut budskapet att ens beteende hänger samman med risken för att bli utsatt. Även om upphovspersonerna inte har haft en sådan avsikt innebär det att man lägger över skulden på den drabbade. Jag mår verkligen dåligt när jag tänker på hur många som kommer att matas med det här budskapet.

Det enda som lyfter filmen något, förutom möjligen Rebecca Fergusons förvånansvärt laddade uttryckssätt i en väldigt tråkigt skriven roll, är de dynamiska valen i bildkompositionen. Vi får se Idas och Kristers relation växa fram i skeva vinklar genom trappräcken, runt gavlar och i reflektionsytor. Med en ofta handhållen kamera etableras en ömtålig ögonblicklighet, som i ett mindre förutsägbart manus hade skapat en ängslig inlevelse hos publiken. Tyvärr är dialogerna outhärdligt klyschtyngda, och huvudkaraktärerna är och förblir mycket platt skrivna, oavsett hur väl Åström och Skarsgård spelar dem. Ida porträtteras inte som ett handlande, motsägelsefullt subjekt – snarare framställs hon som en snäll sexualiserad docka som man på sin höjd kan tycka synd om. Publiken dras aldrig in i Kristers manipulativa sätt, de glidande ögonblicken när man själv hamnar i den utsattas situation och nästan börjar tro på hans skuldbeläggande uppstår aldrig. Det verkar inte heller ha varit filmens ambition. Vi är inte någon subversiv skildring av strukturella förtryck, utan en film som cementerar våra fördomar om vem som riskerar att bli utsatt för våld i nära relationer. Se den inte.

av Lyra Ekström Lindbäck

Författare och litteraturkritiker.

11 kommentarer

  1. ”Men eftersom både Maserrat och manusförfattaren Jens Jonsson verkar sakna den grundläggande feministiska bildning som krävs för att ta sig an ett sådant problemkomplex blir filmen direkt motbjudande.”

    Och vi ser återigen ett exempel på när en fiktiv spelfilm recenseras efter politisk åskådning hos recensenten. Är det obligatoriskt att ha en ”grundläggande feministisk bildning” för att berätta en historia om ett fiktivt par på film?

    Det kan ju tänkas att manusförfattaren och regissören ville berätta något som de överlåter åt publiken att tolka. De kanske inte ville göra politiskt korrekta ställningstaganden eller använda sig av pekpinnar att köra upp i publiknäsor. Det kanske faktiskt är så, att vissa kvinnor inte låter sig manipuleras eller misshandlas av män. Jag är mycket väl medveten om att kvinnomisshandel förekommer i alla samhällen och sammanhang, men kvinnliga individer kan fortfarande vara ”immuna”. Är inte det en bra sak..?

    Den här recensionen underskattar publiken OCH ställer ohemula krav på att film ska vara vinklad åt ett speciellt håll, som passar, i det här fallet, recensentens åsikter om strukturer i samhället. Jag säger inte att hon har fel. Jag säger att om alla filmer ska vara pressade genom ett åsiktsfilter om vad som är ”rätt” och ”fel” idag, får vi väldigt lama filmer där alla är rädda att sticka ut eller säga nånting som kan verka kontroversiellt. Jag skulle kunna skriva en checklista, så förutsägbart är det.

    1. Äh lägg ner. Det är inget åsiktsfilter. All konst är subjektiv. Recensioner likaså. Detta är en intelligent recension som ställer höga krav på läsaren. Det förvånar mig att ingen annan recensent reagerat. Ja, jag har sett filmen.

  2. Det var den mest omogna och världsfrånvända recension jag läst-jag har sett filmen och tycker den är en film för ALLA att se oberoende av kön, sexualitet eller politiska åsikter. Har man levt lite förstår man att filmen är väldigt allmängiltig och kan spegla en mängd väldigt olika förhållanden.

    1. Fint att du, Teresia, försvarar din vän Manis film med att peka på recensentens ålder (”har man levt lite”)…. Ibland önskar jag att ålder faktiskt sa något om hur insiktsfull en person är, men ack så fel det ofta är!

      Naturligtvis känner sig Mani utpekad av den här recensionen, av diskussionerna på hans Facebook att döma, men jag ÖNSKAR att han kunde försöka ta åt sig lite och fundera över om det ligger något i det som sägs i den här recensionen.

      Att filmen är ”väldigt allmängiltig” och ”speglar” förhållanden, som du skriver, är i sig ett tecken på att något gått snett i världen, och en filmare har ansvaret att inte cementera denna typ av bilder, enligt mig. Ansvaret att inte bara okritiskt ”spegla” fruktansvärda saker (och därmed tyvärr normalisera dem) utan också ifrågasätta och mana till reflektion (och därmed fylla en samhällsnyttig funktion).

  3. Det handlar väl inte om att filmen ska pressas genom ett filter. Filmer är subjektiva, recensioner likaså. Ingen kan frigöra sig från sina egna tankar och åsikter. Det finns ingen objektiv konst. Det är i mina ögon en intelligent recension som tvärtom ställer höga krav på läsaren. Det förundrar mig att ingen annan recensent reagerat på detta sätt.

  4. Äh lägg ner. Det är inget åsiktsfilter. All konst är subjektiv. Recensioner likaså. Detta är en intelligent recension som ställer höga krav på läsaren. Det förvånar mig att ingen annan recensent reagerat. Ja, jag har sett filmen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.