Anders Hazelius film Baggy finns med på premiärutgåvan av FLM DVD som har tema tonår.

Hur kom filmen till?
När jag bytte mobiltelefon och gick igenom den gamla telefonen på bilder och filmer som jag kanske ville spara hittade jag ett klipp från en nyårsfest som jag spelat in ett år tidigare. Jag tittade på klippet och insåg att incidenten som jag mindes som komisk egentligen var väldigt smärtsam. Jag såg plötsligt hur jag gömde mig bakom mobilkameran, använde den som ett filter mellan mig och situationen men också hur själva situationen uppstod till stor del för att jag filmade. Det väckte tankar om min och många andras vana att filma och fota allt i sin vardag och hur det påverkar oss. Hur vi börjar mata kameran material.

Sen vill jag tillägga att situationen i filmen skiljer sig avsevärt från det verkliga klippet.

Vad ville du göra?
Jag ville förutom det ovanstående skapa en autentisk festatmosfär och även passa på att berätta om en värld jag upplevde under min tid på en internatskola. Jag tycker att skildringar av överklassen i allmänhet har ett utifrånperspektiv. Jag vill skildra den världen inifrån och det passade bra med det visuella grepp vi hade.

Vilken var den största utmaningen i arbetet med filmen?
Det fanns så mycket bra material vi var tvungna att klippa bort för att inte tappa trovärdigheten i filmen, som vi ville skulle kännas dokumentär. Skådespelarna var så fantastiskt fina på att skapa en massa detaljer, repliker och ögonblick. Det var en plågsam process att skilja sig från de tagningarna. Men så är det för alla som gör film.

Hur ser du på filmen i efterhand?
För att skapa en autentisk festatmosfär kände jag mig tvungen att totalt släppa taget och vara öppen för att scener kunde ta andra vägar än planerat. Det märkliga såhär i efterhand är hur lik filmen blev hur jag föreställt mig den. Det tänker jag på när jag ser den.

Vad var det viktigaste du lärde dig av filmen och/eller inspelningen?
Jag är överraskad att folk fortsätter titta fast det egentligen inte händer något berättarmässigt förrän efter halva filmen. Det har lärt mig mycket om betraktarens längtan efter att se en oförställd människa. Att jag som filmskapare kan komma långt med att skildra en människa ärligt. Sen kan berättelsen långsamt glida in utan att tränga bort liv, som ju tyvärr ofta är fallet.

Vad tycker du om den svenska kortfilmens kvalitet och status?
Det finns en mängd spännande filmare som gör fantastisk kortfilm i Sverige. Eftersom det är svårt att få pengar till längre projekt fylls det dessutom ständigt på med nya talanger. Men jag tycker kortfilmen brottas med allt fler klichéartade grepp. Många filmare har lärt sig att kopiera kortfilm som den ”ska se ut” och det är ju såklart hämmande för utvecklingen. Jag tampas själv med det där, ska tilläggas.

Statusen är svår att bedöma. I förhållande till vad? Långfilm? Det görs bättre kortfilm än långfilm i Sverige men den senare har ju högre status.

Vad arbetar du på nu?
Främst med ett projekt som kretsar kring hur vi ärver våra föräldrars beteenden och hur vi brottas med att göra uppror mot dem samtidigt som vi söker deras kärlek.

Sen så är jag besatt av att försöka skapa filmiska ögonblick där människor skildras oförställt och äkta. Men jag vill bort från det lågmälda och istället skildra utlevande och impulsiva människor fast på ett autentiskt sätt. Det tycker jag inte vi är bortskämda med. Min nästa film blir febrig och rasande.