Maria Erikssons film Kom närmare finns med på premiärutgåvan av FLM DVD som har tema tonår.
Hur kom filmen till?
När jag sökte till regilinjen på Filmhögskolan i Göteborg så bestod ett av stegen av en hemuppgift där man skulle göra en film utifrån ett tema. Man fick välja mellan två teman och jag valde ”ett smärtsamt minne”. Jag hade ca 2-3 veckor på mig att skriva, spela in och klippa. Så det var kort med tid, vilket jag tror var bra för det gjorde att man inte kunde tveka så mycket, utan det var bara att köra på den idé som spontant kom och att lita på den.
Vad ville du göra?
Jag ville förmedla en känsla av närhet och intimitet. Dessförinnan så hade jag tyckt att det var svårt att skildra just intimitet, så jag ville öva och bli bättre på det. Det var min stora utmaning med filmen: att få fram en närhetskänsla och intimitet som man verkligen tror på och känner.
Hur ser du på filmen i efterhand?
Jag tycker mycket om den. Det är en av mina filmer som jag tycker allra mest om. Den är inte tekniskt så avancerad och välgjord som en del andra jag har gjort efter, men den är en av de mest personliga. Det är alltid väldigt jobbigt att visa den för en publik, för att det känns som jag blottar mina innersta sår. Men jag tror det är bra. Känns det så för mig så måste ju iallafall några av dem som tittar att också känna något starkt.
Vad var det viktigaste du lärde dig av filmen och inspelningen?
Att våga vara personlig och att du kommer väldigt långt på det och trovärdiga skådespelarprestationer.
Vad tycker du om den svenska kortfilmens kvalitet och status?
Jag tycker att det görs bra och spännande kortfilmer. Och många filmskapare tycks nästan vara modigare i det korta formatet än i det långa. Jag skulle önska att vi alla kan behålla det orädda och personliga som finns i dessa kortfilmer, och att inte steget till långfilm ska vattna bort det. Tyvärr så känner jag att kortfilmer fortfarande inte har så hög status, även om det känns som att det börjar ändras. Fortfarande så ses kortfilm till stor del som ett övningsområde för att slutligen göra långfilm, istället för dess egna värde. Vissa fantastiska historier, skildringar eller perspektiv gör sig bäst i just kortfilmsformatet. De ska inte vara en långfilm. Jag skulle kunna prata ganska länge om detta och ta upp många olika aspekter men det skulle bli flera sidor text tror jag. Men kortfattat så tänker jag framförallt på två aspekter till som jag tror behöver förbättras för att kortfilmens status i Sverige ska bli ännu ”bättre”: fler visningsfönster som är tillgängliga för allmänheten och inte bara för de invigda och möjlighet för filmskaparna att kunna försörja sig på sina kortfilmer och inte jobba gratis när de gör dem, som vi tyvärr alltför ofta gör.
Vad arbetar du på nu och har du planer på att även göra långfilm?
Just nu arbetar jag med att samla på inspiration för nya ideér. Jag har till exempel en idé om att göra en kollektiv film tillsammans med klasskamrater från Filmhögskolan, där jag nu läser en magisterkurs. Jag vill att vi tillsammans ska skapa ett debattinlägg gällande något aktuellt tema i dagens samhälle, där alla vi olika filmskapare ger vår bild av just den problematik som vi väljer. Flera är peppade och jag hoppas det blir av. Och kanske blir det en långfilm. Men annars så vill jag så klart göra långfilm inom en inte alltför snar framtid. Men det gäller att ha ett riktigt bra projekt först. Så jag söker för fullt.
