Den japanske auteuren Hirokazu Kore-eda är välkänd för svensk biopublik efter filmer som Efter livet, Barnen som inte fanns och Still walking. Hans senaste, Like father, like son, kommer också till svenska biografer, eftersom den köptes av en svensk distributör direkt efter första visningen i Cannes. (En intressant klausul i köpekontrakten för tävlingsfilmerna är f.ö. att priset går upp om filmen vinner Guldpalmen.)
I Like father, like son får två familjer reda på att deras söner, nu sex år gamla, förväxlats vid födseln. Familjerna börjar umgås för att försöka bestämma sig för om de ska byta barn med varanda. Huvudperson är den ene fadern: en ständigt arbetande, kylig arkitekt som med beskedet äntligen får förklaringen till varför hans son inte är lika högpresterande som han själv.
Like father, like son framkallar många tårar och har fått fin kritik här i Cannes. Den skulle mycket väl kunna vinna Guldpalmen, inte minst som juryns ordförande Steven Spielberg i så många filmer ställt barnet i centrum. Själv fick jag känslan av att titta på en skräckfilm. Det är för mig helt obegripligt att någon ens kan överväga att byta bort ett barn som man har levt med i sex år.
Kore-eda frågar sig: är blod tjockare än miljö? Så antibiologist jag är har jag svårt för denna grundläggande frågeställning. Lösningen är kanske att se det som en dramaturgisk konstruktion, eller ett mått på kulturell skillnad mellan Sverige och Japan. Men med en film som siktar rakt mot hjärtat är det svårt att vara rationell.
