Igår var det dags för den enda kvinnliga regissören i årets tävling, Valeria Bruni-Tedeschi. A castle in Italy är en semi-självbiografisk dramakomedi, med regissören själv i huvudrollen. Liksom i verkligheten har hennes rollfigur (en f.d. skådespelare) en bror som är döende i aids, och hon inleder en relation med en yngre skådespelare (Louis Garrel, som hon i själva verket levde tillsammans med i fem år). Slottet i titeln tillhör hennes borgerliga familj, men eftersom de står på gränsen till konkurs överväger de att sälja det. Som enda tävlande kvinna har Bruni-Tedeschi orimliga förväntningar på sig: hennes film ska helst vara bättre än alla de andra. Det är den inte, men den är inte sämst heller. Däremot är A castle in Italy den hittills roligaste. Och klippet med Rita Pavones ”Viva la pappa col pomodoro” under eftertexterna är kanske årets bästa scen.
Nederländska Borgman, av Alex van Warmerdam (som också agerar i sin egen film, om än i en biroll), har delat kritikerna. Även här står en borgerlig familj inför implosion, men på ett helt annat vis. Borgman är en sorts mytisk gestalt, med ärr på ryggen och en kader av medhjälpare. Han manipulerar sig in i familjens villa och hans blotta närvaro (eller i vissa fall kemiska preparat) påverkar familjemedlemmarna till livsavgörande beslut. Det är satir, lite som Dogtooth fast utan finess (eller Funny games som många jämför den med), om ondskans olika ansikten, men jag tycker att det skallrar ganska tomt.
Häromdagen skrev jag om Sundance-vinnaren Fruitvale station. En annan film som fick pris där är Ain’t them bodies saints, med Rooney Mara och Casey Affleck som ett Bonnie och Clyde-par i 70-talets Texas. Fina Malickska bilder (det var fotot som belönades i Sundance), men filmen är så oorginell att jag tröttnar efter fem minuter. På marknaden såg jag även You’re next, en omtalad skräckfilm som hade festivalpremiär redan 2011 men går upp på bio i höst. Hajpad som en fräsch uppdatering av genrens konventioner hoppades jag på något nytt, men icke. Mördare med masker invaderar stort hus där borgerlig familj (se där, ett litet minitema för denna bloggpost) firar föräldrarnas bröllopsdag. Kladdiga dödsfall och hoppa högt-effekter följer. Don’t believe the hype.
