Ari Folman är tillbaka i Cannes, fem år efter genombrottet med den animerade dokumentären Waltz with Bashir. Den här gången öppnar han Quinzaine des réalisateurs med spelfilmen The congress. Den börjar med att Robin Wright, spelad av Robin Wright, får veta att hon är slut som skådespelare. Hon får ett sista erbjudande från filmstudion Miramount: att scanna sin kropp och själ, för att skapa en digital avatar, ”Robin Wright”, som därefter kommer att vara den enda representationen av skådespelaren Robin Wright. Bolaget kan på så vis låta henne agera i vilka filmer de vill. Wright går motvilligt med på erbjudandet, påhejad av sin agent (en vitsminkad Harvey Keitel). Själva scanningen sker i en glob av lampor och kameror, styrd av en f.d. filmfotograf som är glad över att han till skillnad från sin avpolletterade kollegor i alla fall får jobba med skådespelare och ljus.
Detta dystopiska scenario pågår ungefär en timme, och sedan börjar en ny film. Vi hoppar 20 år fram i tiden, avatarkontraktet har gått ut och Wright är inbjuden till en futuristisk kongress belägen i en del av världen som är animerad. Hon sväljer en ampull och vips är det som att även regissören Folman har tagit något, för återstoden av filmen är en tripp som inte liknar något annat. Eller snarare, liknar allt möjligt. Grunden är en novell av Stanislaw Lem, om ett samhälle där människor lever inuti hallucinationer, men Folman slänger in Hollywood och populärkultur, modellerar figurer efter Grace Jones, Tom Cruise och Jesus, och blandar estetiska uttryck som påminner om Hayao Miyazaki-filmer, Svampbob Fyrkant, Richard Linklaters Waking life, riktigt tidiga Disney-filmer, eller för att nämna två svenska associationer jag gör: serietecknaren John Andersson och musikvideoregissören Andreas Nilsson. Varenda animerad ruta i den här filmen skulle kunna analyseras, studeras och fascinera i timmar.
Naturligtvis blir det spretigt, osammanhängande och pretentiöst, men det här är film som surrealistisk konst, ett mer kreativt filmskapande än jag har sett på många år. The congress får Holy motors, förra årets knashöjdpunkt, att likna en Beck-film. Det enda som är mer obegripligt än The congress är att den inte är med i festivalens huvudtävling.
